Tomtetraumatiserad
– George Carlin
När jag var åtta trodde jag mig ha listat ut sanningen om jultomten. För visst kunde det inte vara ett sammanträffande att han alltid hälsade på medan farfar kollade till värmepannan i källaren? Jag kände mig redo att syna bluffen. När tomten steg in i vardagsrummet förklarade jag malligt för hela släkten att det var farfar i röd dräkt och fejkskägg. ”Kom hit då”, skrockade tomten. Jag hoppade upp i hans knä – och sekunden efter dök farfar upp i dörröppningen. Ett brett flin spred sig över hans läppar medan min haka slog ett fett hål rakt igenom golvet, hela vägen ner till källaren och värmepannan.
Jag var tomtetraumatiserad i flera år efteråt. Hur kunde denna påstått snälla gubbe gå med på att lura ett litet barn? Och inte nog med det – tomten visade sig ha många fler skelett i garderoben. En cyniker utan dess like genom historien. Ta bara julklappsfabriken: nissarna hålls inlåsta på kalla Nordpolen som om den vore ett av Sovjets gamla arbetsläger i Sibirien. Eller förtrycket av tomtemor, som står i köket och kokar gröt året runt – det känns inte särskilt 2017.
Annat var det med Sankt Nikolaus, ärkebiskop av Myra i Mindre Asien på 300-talet och förebild för vår moderna tomte. Nikolaus var känd för sin givmildhet, men också för att han aldrig tog åt sig äran för sina gåvor. Snäppet mer ödmjuk än jultomten vill säga – den jäkeln tar ju till med cred för presenter som andra har köpt.
Den finaste historien om Sankt Nikolaus är förmodligen den om hur han räddade döttrarna till en skuldsatt man från prostitution genom att kasta in en väska med guld i deras hall tre nätter i rad. Han var alltså både en människorättsaktivist och geniet bakom julklappen. Jämför man Nicke och tomten är det inte direkt någon tvekan om vem man helst hade gått på nation med.
Förhoppningsvis har denna text öppnat dina ögon. Ställ inte ut någon kaneldoftande gröt på trappen i jul, och bjud definitivt inte främlingen i vitt skägg på något ”värmande”. Du ska veta att han sänker den där supen och sedan fyllekör vidare till nästa hus. På en supertung släde dragen av renar som bara får komma ut en gång om året. Men nu är bluffen slutligen synad. Tomten outad: en slavdrivare, mansgris och djurplågare. Låt oss därför se till att årets jul blir slutet på hans skräckvälde.
Brev, bockar och bostadsort
Elvis amp; Elves
Över en halv miljon brev beräknas anlända till Jultomtens poststation i finska Rovaniemi under december månad. Det är inte bara önskebrev som tas emot: en del barn skickar husnycklar av oro att tomten inte ska ta sig förbi inbrottslarmet, och en äldre italiensk dam skickar varje år en tavla av Elvis. Fyndigt, tycker jag som är från Göteborgstrakten. För att svara på alla dessa brev har det finska postverket två heltidsanställda ”nissar”. Om de arbetar i uniform med grönt förkläde och röda filthattar? Givetvis.
Tomteforskning
Enligt en färsk forskningsrapport från Lunds universitet bor tomten troligtvis i Jokkmokk – den mest strategiska platsen för att hinna dela ut klappar till hela världen. Uppsala universitet var (som vanligt) steget före Lund. Här skrev Barbro Berglund en kandidatuppsats om Jultomtens uppkomst redan år 1957.
Julbocken
Att tomten inte är en särskilt sympatisk figur kan ha något att göra med hans företrädare. Julbocken hade sina glansdagar på 1800-talet i Sverige. Klädd i en mask av halm delade en hushållsmedlem ut klappar så som bocken gör: med högljutt bräkande, springandes på alla fyra och stångandes om farmor kom i vägen. Eftersom 1800-talets julklappar sällan innehöll mobiler eller datorer kunde bocken dessutom slänga dem vilt omkring sig under sin show.
När då var nu från förr:
