Det finns en tidsmaskin gömd i Engelska parken
Det är mer än bara kaktusar, bronsstatyer av hela två Bernadottare och lekparker uppkallade efter påhittade katter som gömmer sig i centrala Uppsala. Efter alla dessa år av att ha vandrat genom denna gröna oas i hjärtat av den akademiska delen av Den eviga ungdomens stad, har jag, en mycket simpel humanist, hittat många uppseendeväckande saker som finns dolda i denna, den mest spexiga av alla stadens onaturliga grönområden. Ser man upp riktigt noga så väcks måhända intresse då en vilsen Phylloscopus neglectus – Dvärgsångare för dig och mig – syns och hörs sjungandes sin förtvivlade klagosång i de prunkande trädkronorna. Det har såvitt jag vet aldrig hänt när jag har varit närvarande. Jag vet inte skillnaden mellan en blåmes och en talgoxe, men jag antar att det finns någon skillnad i varje fall.
Däremot har jag med tiden blivit desto mer familjär med den lekstuga i form av en gammal mörkgrön buss som står parkerad i Pelle Svanslösparken. Genom en trång lucka under förarsätet finns en lång och skranglig trätrappa som leder ned till en rymlig föreläsningssal, med fuktiga vita stenväggar täckta med senmedeltida flamländska gobelänger, byggd sägs det redan under Olof Rudbeck den äldres tid. Där har jag samlat på mig många högskolepoäng, i kurser som i examensbevis och dylika dokument endast omnämns som “övriga småkurser”. En av de bästa var De europeiska mikronationernas historia, kultur och samhälle, 7.5 hp. Tyvärr levde dock inte Avancerad förhistorisk socialantropaleontlogi på Borneo – en kort översiktskurs, en fullmatad 15 poängare, upp till de av enbart namnet högt ställda förväntningarna. Som tur är överraskade Erik Axel Karlfeldts användning av substantivet “strängaspel” på ynka 5 högskolepoäng rejält.
En annan väl dold hemlighet, undangömd i den del som kallas Carolinaparken, är tidsmaskinen. Även denna har Rudbeck ibland fått äran för, men det är alumnen Anders Jonas Ångströms variant från 1860-talet på apparaten som idag återfinns inuti skrytbystet av kung Karl XIV Johan. Den som vill nyttja maskinen för tidsresor – inte allt för extensiva, då den bara fungerar ungefär tre tusen år bakåt och framåt i tiden – måste först trycka in den franske marskalkens vänstra öga, och sedan viska “attention” med gallisk accent i hans högra öra för att få tillträde genom sockelns baksida. Väl inne i Jean-Baptiste befinner du dig vid spakarna för en av Nordeuropas garanterat finast bevarade tidsmaskiner från de tekniska uppfinningarnas guldålder. Med risk för viss fördröjning kan du sedan, med ovan nämnda begränsning, resa fritt i tid och rum. Instruktioner finns nedskrivna på en lapp som sitter uppklistrad direkt till vänster bredvid ingången. Det finns en hasp på lönndörren så att du kan få vara ifred från andra wannabe-tidsresenärer. Kom ihåg bara att du inte fått veta detta av mig.
