Förlåt, alla sportfånar
”Jag har inte sett Game of Thrones”. Med eftertryck. Det är något man får höra ibland. Inte för att jag någonsin utgår från att alla har sett serien, men det tycks finnas ett behov av att upplysa omgivningen om att man inte bara skiter fullkomligt i vem som sitter på Järntronen, utan inte ens vet att Järntronen finns.
Byt ut ”Game of Thrones” mot ”Star Wars” eller ”Harry Potter”, och tonfallet blir ungefär detsamma. Byt istället ut till ”På spaning efter den tid som flytt” eller ”Brott och straff” och det låter antagligen snarast skamset och ursäktande.
Ingen av upplysningarna kan väl direkt sägas sprida glädje. Glädje för mig är att, efter att ha längtat i mer än ett år (nästa gång kommer det av allt att döma bli hela två år, med tanke på hur inspelningen av ”Game of Thrones” sista säsong drar ut på tiden) på att en tv-serie ska komma tillbaka, få skratta, förfasas och i största allmänhet nörda ned mig i den tillsammans med andra som känner likadant. Med de som inte känner likadant pratar jag hellre om något annat. Lika ointresserad skulle jag tro att en person som skriver en doktorsavhandling om Dostojevskij är av att ursäkta någon som känner sig underlägsen för att hen aldrig har gått igång på rysk 1800-talslitteratur.
Glädje för mig är också att längta hem till en bok eller serie som jag är fullkomligt uppslukad av, sådär så att jag för en stund glömmer den apokalyptiska framtiden för journalisters arbetsmarknad, den globala uppvärmningen och inspirerande livscoacher. Och framförallt, glömma att bry mig om ifall det jag lägger min tid på är creddigt enligt Svenska Akademien eller inte.
En gång slog det mig att det faktiskt kan vara just det sportsupportrar upplever när Sverige möter Ryssland i hockey-VM. Så, förlåt alla som fått utstå mina uppgivna stönanden när ni är euforiska över att några människor springer efter en boll på en gräsmatta. Jag unnar er er glädje, så länge ni unnar mig min.
