En bandyboll är lite som kvicken i en quidditchmatch, tycker Philip Birk.
Foto: Illustration: Siri Christiansen

Bandyns Draco Malfoy


”Fan vad du hittar på… har du spelat på matchen eller?”
Okänd Siriussupporter vädrar sitt missnöje mot domaren efter en tvivelaktig avblåsning i slutminuterna.

IK Sirius bildades i Svartbäcken år 1907, och hundratio år senare förlorade jag min bandyoskuld. En krispig februarikväll på Studenternas. Sirius mot Sandviken. De blåsvarta stred tappert men det slutade med en uddamålsförlust mot blivande seriesegrarna. Sånt som händer. Efter matchen traskade jag hela vägen hem till Flogsta för att få igång blodcirkulationen i mina stelfrusna tår, funderandes på vad som egentligen lockat ut 810 personer i kylan (utöver det faktum att entrén var gratis).

På bandys pluskonto ligger farten. Satan vad snabbt det går. För en annan, som knappt kan stå upp i ett par skridskor, framstår varje tempohöjning på isen som en ren sensation. Problemet: en bandyboll är lite som kvicken i en quidditchmatch.* Trots att man bytt färg från orange till skrikrosa är min uppskattning att jag bara skymtade bollen ett fåtal gånger per halvlek – vid hörnor, eller när målvakten fick fiska upp den ur nätet.
Om vi fortsätter med quidditch-liknelsen så blir Ryssland bandyvärldens Gryffindor.* Inte bara för att ryssarna spelar i rött, utan även för deras dominans i modern tid. Efter att Sovjetunionen upplöstes 1991 har Ryssland deltagit i tjugo VM-turneringar, med ett imponerande facit: tio guld, nio silver och ett brons. Historiskt sett är största rivalerna Sverige (Slytherin*) med tolv guld och arton silver på trettioåtta världsmästerskap.
Innebär det att Per Fosshaug är bandyns Draco Malfoy*?
Den svenske legendaren var trots allt en ökänd bad boy, men också femfaldig världsmästare och en trollkarl på isen. Okej, jag erkänner att det var en billig liknelse – men jag kunde inte låta bli.

En annan grej som hotar bandyn som publiksport är kylan. Säsongen startar så sent som oktober, och avslutas med pyttipanna och SM-final på Studenternas i mars. Lösningen för inbitna (eller snarare frostbitna) supportrar stavas bandyportfölj. Det är oklart när fenomenet introducerades, men på 1950-talet var portföljen etablerad på läktarna runtom i Sverige. Jag kontaktade Erik Ström på Magasinet Bandyportföljen för ett expertutlåtande: ”Portföljen ska helst vara av brunt skinn, med två spännen på framsidan och ett handtag på ovansidan. Den får gärna vara lite sliten, och det gör heller inget om det sitter ett klistermärke på den som hintar om ägarens klubbtillhörighet. Vad gäller innehåll är det traditionella en smörgås, ett matchprogram och en termos med något värmande.” Jo tack

Avslutningsvis, en kort summering av min första bandyupplevelse. Jag hängde inte med i spelet, men mina polare och jag hade jäkligt trevligt. Kylan frestade på, men så dök det plötsligt upp en termos. Sirius fick stryk, men löste nytt kontrakt genom att spela 5 - 5 mot Tellus i den avslutande serieomgången veckan efter. Trots en tuff säsong spelas alltså Elitseriebandy på Studan även nästa år. Måhända drar jag på mig långkallingarna och går och ser en match eller två.
Jag ska bara införskaffa en portfölj först.


Annons

Annons

Parlör för den som bott under en Harry Potter-befriad sten:

Quidditch är trollkarlssporten nummer ett och spelas på kvastar. En match vinns oftast av det lag vars sökare lyckas fånga Kvicken, en pytteliten guldboll med vingar.

Gryffindor är det elevhem på trollkarlsskolan Hogwarts som Harry Potter tillhör. De dominerar i skolans årliga quidditchturnering.

Slytherin är det elevhem som flest onda häxor och trollkarlar har tillhört, däribland Harry Potters ärkerival Draco Malfoy.

Klacken med flest högskolepoäng?

Sirius hejaklack är kända för sina välskrivna ramsor, en snillrikhet som troligtvis är en följd av de många akademikerna i supporterskaran. Ett fint exempel på detta är nedan rader:

”Vi älskar vårat Sirius, har blåsvarta kalsonger,
vi lever på Studenternas och odlar polisonger, vi sjunger som en änglakör, för laget som vi lever för.”

Det bör dock nämnas att samma klack även producerat denna mindre fantasifulla dänga:
”Åååh hej Åååh hej Åh heja Sirius
Hej åh hej åh heja Sirius
Hej åh hej åh heja Sirius
Uppsala är blåsvart”

När då var nu från förr:

Kärlek, kilskrift och kalkoner

När klockorna klämtar

Tomtetraumatiserad

Min son för ett studielån

Vi små glin, ja vi drack vin...

Läs mer

2024-09-20 08:43
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om besserwissers, lärande och fårskalliga ungdomar.
2024-09-03 09:16
Ergos krönikör Nils Czernich reflekterar över kontrasterna mellan det nya och det gamla, i denna hyllning till…
2024-05-28 08:07
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om studentdemonstrationernas kraft och behov.