Toaletten i Madison County


Jag hade inrett min egen kväll, alldeles åt mig själv. Med en självvald ensamhet och en särskilt stark livslust, satt jag och såg en film som tillfredsställde min längtan långt bort någon annanstans. Men när man bor i lägenhet tvingas man ibland tillbaka till verkligheten: den som visar att man tydligen bor i en låda, ovanpå en annan låda, under en tredje låda.

Drömmen om min lördagskväll hade börjat på Carolina, tidigt på eftermiddagen. Jag hade planerat att sitta där från morgon till sent på kvällen för att slippa göra lika mycket arbete nästa dag. Men när jag suttit där i över tre timmar hade jag inte åstadkommit mer än ett par understrykningar ackompanjerat av ett enormt vadande i det förorenade internethavet. Till slut gav jag mig för det inre trycket och packade ihop de oöppnade böckerna. Lusten kunde ju inte andas i den där stora läsesalen och vem är jag att ignorera Lusten? Därför knöt jag istället fast den på styret som en skinande tivoliballong och cyklade hem.

Efter diverse förberedelser satt jag framför Netflix. Turen föll sig så att jag förskonades från att behöva vada igenom ännu ett förorenat hav. Bridges of Madison County lyste som en fyr i topplistan lika klart som mina ögon den där gången i tonåren då jag, efter att ha sett Good Will Hunting, blev förälskad i film.

Allt var nedsläckt, bara ett par darrande stearinljus lyste upp det novemberbeslöjade vardagsrummet. Tvättade vindruvor i en skål på bordet, en IPA i ett Lasse Åberg-glas (mus med katt). Meryl Streep som den uttråkade och desillusionerade hemmafrun i Iowa och Clint Eastwood som den kringflackande National Geographic-fotografen. En omöjlig romans med en brinntid på fyra dagar. Ja, jag hade fixat mig en kväll efter egen regi och det kändes som om min paradisiska fästning var ogenomtränglig.

Men så kom invasionen som jag någonstans visste skulle komma. Mitt under nyckelscenen när de båda inser att kärleken som ingen av dem hade trott existerade måste överges, just då, spolar någon i toaletten i grannlägenheten. Paradiset stänger. Skräckslaget ser jag framför mig skitrester som ringlar sig ner genom väggarna som lömska ormar. Jag trycker på pausknappen och hoppas att den är detonatorn till en bomb som kan spränga hela byggnaden i luften.

Nej, nu skiter jag i det här. Jag flyttar till ett torp i Härjedalen, varvar Dallas på VHS och slutar betala skatt. Ja, efter att jag gjort klart morgondagens seminarium, förstås.


Annons

Annons

Läs mer

2024-09-20 08:43
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om besserwissers, lärande och fårskalliga ungdomar.
2024-09-03 09:16
Ergos krönikör Nils Czernich reflekterar över kontrasterna mellan det nya och det gamla, i denna hyllning till…
2024-05-28 08:07
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om studentdemonstrationernas kraft och behov.