86 400 fyrkantiga sekunder
När allt jag fått av mina presumtiva intervjupersoner är telefonsvararmeddelanden som säger: ”Personen du söker. Är på. Möte. Och återkommer klockan. Åtta. Nollnoll. På. Måndag.” och snögloppet tränger sig in i mitt blodomlopp och jag än en gång får en påminnelsefaktura för ID-skyddet jag inte lyckades säga nej till när en ovanligt påstridig telefonförsäljare snärjde mig genom att snacka ”Game of Thrones”. När någon jag ska ta en öl med dessutom vill ”hålla det öppet” och ”kanske höras under dagen”. Det är då jag går till gymmet.
Jag är en så kallat fyrkantig person som vill att tider för aktiviteter ska vara bestämda. Inte så att det är i hela världen om man är tio minuter sen eller rentav måste ställa in, men min hjärna slutar fungera när jag KANSKE ska göra något. Eller rättare sagt, ungefär 90 procent av min hjärnkapacitet går åt till att undra när, hur och om saken ska bli av och vem som ska höra av sig först.
Mitt gym har en förkärlek för tänkvärda citat med klämkäck anstrykning. Det enda som fuckar upp min hjärna mer än lösa planer är tänkvärda citat med klämkäck anstrykning. ”Säg att du har 86 400 kronor och någon stjäl tio. Skulle du då använda resterande 86390 kronor till att bestraffa personen?” står det på griffeltavlan idag. Poängen är förstås att dygnet består av 86 400 sekunder.
Ja, för fan. Låt mig använda mina sekunder hur jag vill. Så många använder ju sina sekunder på ett sätt som fuckar upp min hjärna, tänker jag ilsket när jag bestiger crosstrainern. Efter en halvtimme med de tankarna i huvudet och Guns´n Roses i öronen har jag sprungit snabbare än någonsin.
Jag har lika stor rätt att vara fyrkantig som du har att vara sådär härligt formlös och fri, tänker jag samtidigt som jag provar 14-kilohantlar till en övning där jag tidigare använt 12-kilohantlar. Sedan är jag plötsligt oövervinnerlig och tänker att de formlösa inte kan rå för att de saknar en hälsosam släng av OCD.
Att träning ofta marknadsförs som en kusin till den där styggelsen som kallas ”positivt tänkande” är faktiskt helt barockt. Visst blir man glad av att träna men jag skulle aldrig träna om alla mina sekunder larvade runt i något fjompigt lyckotöcken. Efter att ha svettats i 7 131 sekunder är det bara det där citatet jag fortfarande är arg på. Snacka om malplacerat
Eller kanske inte förresten. Attans.
Sigrids krönikor:
Mitt frusna tolkningsföreträde
Studentlivet är inte ljust och fräscht
Vi måste prata om solmustaschen
Liket lever (och är jävligt kränkt)
Hjälpande händer knuffar inte nedåt
Bevara mig från mitt bättre jag
Verkligheten behöver inga spoilervarningar
Ett helhjärtat slag för det halvhjärtade
Lindorff, liggande stolen, Lemne och jag