Det är synd om vegetarianerna
Man kan inte få allt, det har jag ofta märkt. Jag har till exempel, under flera år, varit vegetarian men nyligen börjat äta kött igen. Du kan inte vara både vegetarian och köttätare, det går helt enkelt inte. När man berättar att man återigen äter gris blir de flesta lite obekväma. Åtminstone när man förklarar varför. ”Jag har helt enkelt inte samma sympati för djuren längre. Jag har valt hundarna och alla andra djur kan dra åt helvete” säger jag och folk tittar på mig som om det var jag och inte Markoolio som skrev alla hans låtar.
Ska man vara skoningslöst ärlig var jag i o f s ”pescetarian” men vägrade (som alla andra ”pescetarianer”) att titulera mig som det. För vanligt folk som inte är up to date låter det ju – ”jag är tyvärr pescetarian” – som man är en av få medlemmar i någon fantasilös domedagssammanslutning som hyllar minnet av den ännu levande ”Joe Pesci”. Och det vill man (väl?) helst undvika.
Är det något jag har lärt mig av åren som vegetarian så är det att äta halloumi. Men jag har också lärt mig att vegetarianer, de har det faktiskt inte särskilt lätt (och inte bara eftersom de alltid tvingas äta sur cypriotisk ost). Hen sitter nämligen i kläm mellan köttätaren och veganen. Förr sa köttätaren: ”Kroppen behöver kött, blekansikte”. Nuförtiden är kritiken mer subtil och mindre rasistisk: ”AVOCADO DÅ?! DET ÄR SVINKASST FÖR MILJÖN DITT JÄVLA AS!” Även veganerna klagar. De kastar runt sina kikärtor och skriker ”DU BRYR DIG JU INTE ETT SKIT OM DJUREN DITT SVIN!” Men under mina sista år som vegetarian hände något. Winds of change blåste över hela jorden. Var det kanske så att folk insåg att vi tillsammans ska kämpa för en bättre värld? Nej, inte alls faktiskt. Utan… flexitariansvinet gjorde sitt inträde på scen. ”Vi äter allt men inte precis hela tiden” människorna. Dessa eldsjälar vars enda bidrag till världen är ett upplyftande litet epitet.
Det är lätt att sitta här och hata flexitarianer och det är precis det som är så bra. När veganen eller köttätaren slår på stortrumman räcker det nuförtiden med att säga: ”Vad tycker ni egentligen om alla dessa flexitarianer?” Jag har sett köttätare bli röda som berusade socialdemokrater, veganer bleka som veganska spöken och vegetarianer gröna som gräs. Man kan inte få allt. Men nu när vi har fått flexitarianerna så har jag, i mer än en bemärkelse, fått nog.
