”Haha tag your friends if you’re depressed, poor and lonely”
Under den största delen av min tonårstid har jag sett ett återkommande, väldigt intressant koncept som handlar om att göra humor och skämt av ångest, lathet, obeslutsamhet, samt ekonomiska och alkoholrelaterade problem. Memes av denna typ har passerat i mitt flöde mer och mer det senaste och förut kunde jag inte förstå varför. Tusentals människor kommenterar och taggar sina vänner, och jag drar slutsatsen att det förmodligen har att göra med en gemenskap som föds ur skämten. Jag däremot, har aldrig riktigt förstått mig på det roliga i en bild föreställande eller symboliserande en tjej som ligger i sin säng och äter godis istället för att sköta sina studier. Jag har inte heller förstått hur jag ska kunna relatera till, och dessutom skratta åt, ett twitterinlägg som ”me: saves 20 dollars by not going out for dinner. Also me: buys a dress for 200 dollars without any doubt”. Till och med ålder skämtas det om, med en tragisk jargong som betonar hur jobbigt det är att bli vuxen. Återigen, tusentals reaktioner som visar på att människor relaterar. Jag förstod verkligen inte grejen.
Tills jag blev student, började gå på studiebidrag och blev vuxen. Rätt som det var så förstod jag alla memes och jag började tagga mina egna vänner som nu befinner sig i samma situation som jag själv. Men så slog det mig, kanske tack vare mitt tidigare oförstånd, att livet faktiskt inte behöver vara så jobbigt som det skrattas om på instagram. Givetvis förstår jag charmen i att kunna distansera sig från sina problem och skratta åt dem, men jag tror inte att detta är ett sunt beteende i längden.
För hur hälsosamt är egentligen en ”memekultur” där vi spär på vår ångest genom att påminnas om den? Vår lathet, oförmåga att planera, liksom vår relation till ångest, normaliseras och kanske till och med rättfärdigas för att vi blir medvetna om att ”alla andra” också har det så. Våra osunda festvanor och vårt ”sistaminutenplugg” skapar en gemensam ungdomskultur som alla accepterar, men som ingen mår bra av. Jag har svårt att se att detta skulle bidra med motivation till förbättring. Tänk om dessa ångestfyllda memes skulle bytas ut mot bilder som faktiskt motiverar, upplyser och peppar oss. Pluggtips, studentrabatter och vad vet jag, stödlinje för ångesten man får när man verkligen inte orkar tvätta, laga mat, handla, leva, andas, festa, planera, plugga och vara människa? Jag tycker aspekten om tid och energi är relevant att ta upp också, därför att våra instagramvanor börjar bli uppseendeväckande tidskrävande. Vi lägger flera timmar på att skrolla oss igenom våra flöden, men det är nog ingen nyhet för någon av oss. Lek med tanken att all denna energi och tid som går åt att tagga varandra i kommentarsfält till memes, skulle läggas på att tagga varandra i relevanta artiklar för sina studier istället. Bara en sån sak.
Dessutom tror jag att dessa tankar ligger rätt i tiden. Både fysisk och psykisk hälsa är nyttigt och till och med trendigt att uppmärksamma. Samtidigt sitter vi och matar oss själva och varandra med internethumor som nedvärderar vår livsstil och normaliserar ett ohållbart beteende. Det är inte konstigt att vi mår dåligt idag, när vi identifierar oss med en kultur som använder våra, för oss, svårhanterade livssituationer och reproducerar det till humor. Jag anser att memekulturen kan få fortsätta leva, på villkoret att den bidrar till en mer hållbar livsstil.
