Förbannat trist
Jag förbannar ofta den tid jag är född att leva i. Varje gång jag behöver logga in med ett lösenord jag glömt. När jag ställs inför nedskärningar i media, som liksom kravet på inloggningsuppgifter är en följd av samhällets digitalisering. Journalistbranschen har varit hård i många decennier men inte till den grad att praktiskt taget varenda redaktion går på knäna eftersom prenumerationsintäkterna stadigt minskar.
”Det är väl förståeligt” får jag ibland höra apropå att Ergos pappersupplaga läggs ned. Jag förvisso jävig i och med att Uppsala studentkårs beslut innebär att jag blir av med jobbet men vill ändå hävda att frågan är större än mig själv och att det hela är förbannat trist. Till och med gnällspikarna som med jämna mellanrum ringer för att säga att de minsann inte vill ha den där studenttidningen i sin brevlåda har stammat fram att ”det var ju tråkigt” när jag gjort klart att risken för att detta skamlösa övergrepp på deras privatliv ska fortgå är tillintetgjord av Uppsala studentkår.
Gud så gärna jag skulle vilja terrorisera dessa stackars själar med analoga ord på pressade döda träd. Ergo i pappersform är inte bara ett kulturarv, jag vill bestämt hävda att den som bläddrar i en tryckt tidning får en överblick på mångfalden av företeelser värda att skriva om, som går förlorad när artiklar främst når läsare via de sociala mediernas ofta ganska snäva algoritmer.
Att jag är webbredaktör är alltså ironiskt inte bara med tanke på att jag försätts i ett förstadium till hjärnblödning när teknologin inte är 100 procent på min sida. Men när nu till och med Kvällsstunden – en tidning jag brukade bläddra i när jag jobbade på postterminalen, vars utformning och innehåll inte gav sken av att något alls hänt sedan cirka 1954 – finns tillgänglig på webben, är det bara att bita ihop.
Mitt krampartade käkpressande kommer dessvärre att ske någon annanstans än på Ergo. I bästa fall på en annan redaktion, i värsta (?) framför Netflix. Möjligheten att frossa i serier är min möjligtvis enda men likväl stora behållning med att leva på 2000-talet (bara jag kommer ihåg lösenordet).
För att inte avsluta i moll – jag vill tro att framtiden har en plats för journalister någon annanstans än i soffan framför Outlander. Det är trots allt bara vi som kan få medierna att tränga igenom det grovmaskiga nätet av algoritmer. Mina kollegor på Ergo kommer fortsätta leverera relevanta granskningar och reportage som berör på vår nya, fina webbsida. Och jag är övertygad om att ni, alla följare som bidrar med likes, hjärtan och spydigheter kommer fortsätta vara ett kvitto på att Ergo behövs.
