Normalitet, en ren absurditet

Universitetet är och borde få vara en fristad, ett reservat, åt de allehanda kufar och underliga personer som befinner sig bortom den trånga och tråkiga beteckningen “normal”. Tillsammans utgör de ett kuriöst moment i det annars så långtråkiga universitetslivet, överfyllt med sida upp och sida ned av bokstavskombinationer som bildar svårförståeliga facktermer. För att inte tala om mossiga traditioner som ingen längre minns varför de måste utföras vid samma tid, på samma plats och på samma sätt vartenda år. Ovanligt ofta är också dessa människor utmärkta akademikeraspiranter (antagligen bedrivs redan forskning om denna koppling vid något amerikanskt college i Mellanvästern – de delar frikostigt ut forskningspengar till precis vad som helst). Och det är sant; var annars skulle unga, myntsamlande män med prickiga flugor, mockasiner och ludna Wagnerpolisonger ta vägen, om inte innanför universitetets höga skyddsmurar gentemot den oförstående och intoleranta världen utanför?

Utöver att enbart fridlysa dessa original, oftast helt harmlösa för sin omedelbara omgivning, borde det moderna universitetet även aktivt agera för deras fortlevnad och fortplantning – för de gör faktiskt också nytta. Mer så än att bara få oss andra att känna oss mindre konstiga. Betänk exempelvis att det bland de unga botanisterna in training finns framtidens överkvalificerade pelargontanter, piongubbar, dahliamänniskor, pensétokar och tulpanare. Dessa står redo att vid pensionering framställa och försälja ekologiskt genmodifierade blomster från deras pittoreska gårdsbutiker ute på Uppsalaslätten. Vem skulle, handen på hjärtat, inte kunna tänka sig att lägga en del av sin povra månadslön på att låta exotiska arter som slemhinna, miniskeltistel eller snoppslida liva upp i vardagsrumsfönstret därhemma? Den respekt och tolerans vi visar hjälper alltså även oss och sprider glädje långt utanför dessa blomfreaks pollenstinna lilla värld. Åtminstone om ett fyrtiotal år eller så. Och om man inte är allergisk förstås.

Och det slutar inte där; kanske äntligen kan Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten  ge oss den självrengörande gräsklipparen, med inbyggd spol-, tork- och slipfunktion (synnerligen efterlängtad kan jag utan minsta tvivel berätta). Framtiden är ändlöst ljus och vacker, bara vi sätter tillit till den introverta outsidern i sovjetisk pälsmössa och lila dreadlocks. Universitetet har en unik roll i att forma den nya generationen genier, hur långt borta från de gängse normerna de än kan tänkas befinna sig och hur dumma de än faktiskt ser ut att vara.