Med tummen svävandes över Tinder-flamman
Februari. Snön som hittills så envist har uteblivit har plötsligt gjort entré och äntligen lagt sig lite försynt på backen när jag kliver ut från Wermlandskällaren en kväll. ”Äntligen” säger jag som inte har så mycket emot en vit vinter. För de som hoppats på att årstiden helt enkelt skulle hoppas över i år kommer nog snön som ett slag i ansiktet, om än ett synnerligen puderlätt sådant.
Butikerna verkar sedan flera veckor ha tagits över av Dolores Umbridges stylist – där är rosa toner i överflöd, så långt ögat kan nå. Februari plus rosa är en ekvation som till och med en humaniorastudent som jag själv kan lösa. Det kan bara betyda en sak. Alla hjärtans dag är i antågande.
Överallt marknadsförs det om gåvor att köpa till pojk- eller flickvännen. Choklad, blommor, glittriga ting att bekläda halsar och handleder med. Alla hjärtans dag är kärlekens dag, de romantiska känslornas högtid. Och så står man där själv, pojkvänslös och aningens bitter.
"Men å andra sidan är det kanske inte så pjåkigt att inte vara en del av någon tvåsamhet under just alla hjärtans dag. Så himla mycket press ju."
Både en och tre gånger har jag funnit mig själv med tummen svävandes ovanför den flammande lilla Tinderikonen på mobilskärmen. Det kanske vore dags att göra det där kortet synligt igen ändå? Men å andra sidan är det kanske inte så pjåkigt att inte vara en del av någon tvåsamhet under just alla hjärtans dag. Så himla mycket press ju. Vänner som firar sina första fjortonde februaris i nya förhållanden nojar över vad som förväntas. Vad ska de göra för något på Dagen D? Påkostad restaurangdejt? Hemmakväll? Hemmakväll efter ett gemensamt besök på Hemmakväll?
Som om man inte har nog med stress redan, med inlämningsuppgifter och hemtentor och annat skoj knappt tre veckor in på en A-kurs. Nej, jag tror att jag lämnar Tinderkortet gömt en stund till. Bakar den där orimligt goda kladdkakan och kanske till och med börjar titta på Game of Thrones, ungefär en halv livstid efter alla andra. Då kan Jon Snow stärka hoppet som tändes efter den där kvällen på Wermlandskällaren och intyga att jodå, winter is coming.
Linnéa Kalnins går sista året på språkvetarprogrammet och läser just nu medie- och kommunikationsvetenskap A. Detta är hennes första krönika i Ergo. (Foto: Lina Svensk)