Annons
Annons
Bild fransk målning
Foto: Henri de Toulouse-Lautrec/Wikimedia commons

01.03.20


Solen tvingar sig envist in genom studentstadens persienner som för att jävlas. På bordet framför ikeaungkarlssoffan står fortfarande drinkarna kvar. GTs, såklart. Den fridfulla tystnaden under ögonblicket då jag försöker orientera mig ackompanjeras av djupa sovande andetag; lugna, långsamma, robusta. Som havsvågor mot en vit öde strand i en fantasi.
   
Jag vänder försiktigt huvudet åt sidan och tittar på källan till ljudet. Han ligger med armarna hårt knutna runt mig, och det är ovant att se honom så här. Runt om i dublettrummets alla hörn kantas väntade och oväntade ledtrådar till vem han är. En mängd böcker huller om buller delar hem med en halvfull flaska OP, kärlekspresenter från exet och strukna skjortor hängandes i gardinstängerna.

Porten en trappa ned öppnas plötsligt högljutt, steg hörs i trapphuset och ytterdörren slår igen. Jag undrar om det är en student som kommer hem från någon av nationsbalerna. Hemgång tidig söndag genom Ekoparken i frack. Klassiker. Jag ler när jag tänker på att vi fyrtio tusen människor som råkat sammanstråla på det här universitetet samtidigt kan dela så mycket utan att ens känna varandra. Leva sida vid sida, gå genom samma korridorer på campus om dagarna och dricka samma billiga öl på samma pubar om kvällarna. Kanske har de personer jag lärt känna under terminernas gång suttit bredvid mig i biblioteket eller stått framför mig i en garderobskö innan jag kände dem. Det är så osannolikt och ändå så sannolikt. Man lever ju samma liv.

 


Annons

Annons

Det kurrar i min mage och jag vänder uppmärksamheten inåt. Sömnbristen känns i hela kroppen, men något mer än hungern gör mig rastlös inombords och jag misstänker att det kan bli svårt att somna om. Fast jag redan vet att jag inte vill veta smyger jag försiktigt ut ena armen och klickar på mobilen för att se vad klockan är. 07.44. Inte ens fyra timmar sömn. Ekrarna i den studentikosa maladaptionens ekorrhjul rullar vidare.
   
Nu rör han sig och jag kan nästan i realtid höra hur den där lilla tafatta tanken om mer sömn tystnar, så typiska och väntade är detaljerna i detta simpla scenario. Han öppnar ögonen och ler mot mig. Det där signaturleendet, där ögonen smalnar ihop och öronen sticker iväg. ”Tja.”
    
Sex timmar senare stapplar jag hemåt förbi lekande barnfamiljer i Vasaparken med svaga knän, en bok om filosofi under armen och ett leende på läpparna. Varje steg är fysiskt tungt att ta, vätskebristen gör sig påmind av det dova dunkandet i huvudet och kroppen skriker efter sömn. Men jag strosar som så många studenter före mig med en bok under armen genom staden där jag hittat mig själv och långt därinifrån bröstet skickar celler aktionspotentialer så att hjärtat brinner av lycka för livet jag leder och staden jag älskar.

Läs mer

2020-04-02 10:41
Jag har nu börjat titta på dokumentärer som Dawn of the Dead, Day of the Dead, Shawn of the Dead, Supernatural med flera…
2020-03-30 10:34
01:47 Triangeln. Jag har tagit mig hit fastän jag egentligen har som princip att alltid bara gå direkt hem. Har varit på…
2020-03-27 16:10
Whisky-destillerierna har börjat ställa om produktionen till handsprit. Detta är Apokalypsens andra tecken. Min mentala…