Mordet på expressbudspizzan
När jag låste lägenhetsdörren bakom mig, på väg till ett nattpass på sommarjobbet, fylldes mina näsborrar av en välbekant doft; deg, tomatsås och smält ost som filtrerats genom ett lager brun kartong. Hämtpizza. När jag vände mig om låg mycket riktigt en pizzakartong på avsatsen i trapphuset, bara någon meter från min dörr. Alldeles ensam och övergiven, så när som på en vit plastpåse med någonting i som låg ovanpå.
Efter att ha läst alldeles för många deckare i mitt liv var min första instinkt att lösa mysteriet med vem den Ensamma Pizzan tillhörde. Med varsam hand öppnade jag försiktigt den vita påsen och noterade att den innehöll en halvlitersförpackning Ben & Jerry’s Cookie Dough innan jag lika varsamt stängde den igen. Jag ville ju inte råka kontaminera den potentiella brottsplatsen. Men jag gick bet i jakten på en ledtråd med tilltänkt mottagare angiven – inga namnavslöjande papperslappar eller personliga ägodelar påträffades.
"När jag återigen klev in genom porten på söndagsmorgonen slog lukten av dygnsgammal pizza emot mig som en vägg."
Utan någon slags indikation på vem matleveransen var ämnad för fanns det inte mycket mer jag kunde göra, så jag lämnade den Ensamma Pizzan och den Övergivna Glassen åt sitt öde. Innan jag svingade benet över cykelsadeln hann jag dock skicka en bild på upptäckten till några vänner, som den millenial jag är. Svaret jag fick var: ”Har du en beundrare? De kanske är till dig!” Genast gav den deckardyrkande delen av min hjärna vika för den del som vänt otaliga blad i feelgood-romaner genom åren, där en oväntad leverans av pizza och glass vore en helt normal förförelseteknik. Att det faktiskt skulle hända i verkligheten kändes väldigt långsökt, men tanken roade mig resten av cykelfärden och en bra bit in på arbetspasset.
När jag återigen klev in genom porten på söndagsmorgonen slog lukten av dygnsgammal pizza emot mig som en vägg. Ingen hade gjort anspråk på den stackars duon under natten och källan till min underhållning från föregående kväll såg nu betydligt sorgligare ut. Jag bestämde mig för att göra slut på dess lidande och bar ut maten till sophuset.
Även om Mysteriet med den Ensamma Pizzan och den Övergivna Glassen förblev olöst kunde jag konstatera två viktiga faktum. 1) Någonting måste vara allvarligt fel på mig. Ingen normal människa blir så uppslukad av en övergiven middag. 2) Om det är något den här pandemin har lärt mig, mer än vilka trudelutter som är av lämplig längd för att tjänstgöra som handtvättarsoundtrack, så är det att verkligen uppskatta de små sakerna i livet: ett stabilt lager av toapapper i städskrubben, en välfylld handspritsflaska i väskan och att Netflixoberoende underhållning tydligen kan produceras av en så simpel sak som en fellevererad pizza.
Linnéa Kalnins läser påbyggnadsprogrammet i journalistik.