Medan Stocken stängde gick vi på klubb
Vårterminen 2020 skickar universitetet mig och mina kursare till Storbritannien i en månad, som en del av engelsklärarutbildningen. Nionde mars sitter vi på ett plan till London Heathrow. När jag går igenom gränskontrollen inser jag att jag har glömt min mobiltelefon i stolsfickan på planet. En flygvärd som går förbi mig på flygplatsen ser mitt förtvivlade ansikte där jag står med min stora blåa väska. Han frågar vad det är för fel och försäkrar att det kommer bli “all right, darling.” Jag gråter hela den timmeslånga bussresan till Canterbury där vi ska bo. I handen har jag en lapp som med taskigt tryck hänvisar mig till en hemsida som har namnet missingx.com. Där kunde min mobil kanske läggas upp den kommande veckan, sa en tjurig britt i luckan. Jag tänker någonstans att det värsta som kan hända i alla fall redan har hänt.
Veckan innan vi åker frågar min naprapat, medan han sticker femton nålar i min rygg, ifall jag är orolig för viruset som sprider sig från Kina. Jag kan inte fatta varför varken han eller mina föräldrar, som sagt samma sak, inte kan unna mig den här resan och säga något positivt.
"I ett meddelande till en kompis i Sverige skriver jag att det mest effektiva man kan göra nog ändå är att tvätta händerna i 20 sekunder."
Vi är bara borta i någon dag innan statsministern hemma förbjuder sammankomster på över 500 personer, men det är inget som rör oss som är i Storbritannien. Så medan Stocken-torsdag stänger igen går vi på klubb. Vi tänker att det är skönt att det är så lite folk ute och att vi slipper köa. I ett meddelande till en kompis i Sverige skriver jag att det mest effektiva man kan göra nog ändå är att tvätta händerna i 20 sekunder.
När flygen börjar ställas in inser universitetet att det inte är hållbart att ha 30 studenter på vift. De ber oss att komma hem, men säger att det är upp till oss hur vi vill göra. Jag är fortfarande mycket skeptisk och tänker att om detta är över om två veckor har vi åkt hem i onödan. Trots det befinner vi oss på Heathrow igen någon dag senare, tre veckor för tidigt. Jag och en kompis går en lång väg till lost and found och jag får tillbaka min mobil i en liten plastficka. Såhär ett år senare tycker jag det är knäppt att minnas en tid då det värsta jag trodde kunde hända var att förlora den.
Sandra Johansson är ämneslärarstudent och frilansar för Ergo. (Foto: Sandra Gunnarsson)
