Annons
Annons
Juice
Den svindyra juicen – det enda Jonathan Schiess sambo hade bett honom köpa.
Foto: pixy.org

Scener ur en maskäten vardag


”Vem tror du att du är, egentligen?” frågade min sambo mig för inte så länge sen. Jag var ganska säker på att det var menat som en syrlig retorisk fråga, och inte en filosofisk fundering, så därför drämde jag igen ytterdörren och gick. Ja, jag hade kanske höjt rösten lite när hon blev besviken över att jag hade glömt köpa den där oh så speciella (och svindyra) apelsinjuicen till hennes födelsedagsfrukost – egentligen det enda hon hade bett mig att köpa (tror jag) – men inte glömt att köpa den där skonsamma filmjölken till mig själv och min arma mage.
Det var fortfarande tidigt när jag i full maskmundering hasade mig in på Ica för att sona mina (100 % färskpressade) synder. Jag behövde få prata med någon som var åtminstone neutralt inställd till min existens – åh, tanken på ett ”var det bra så?” fick nästan ögonen att tåras – så istället för att gå till självscanningen la jag upp mina grejer på rullbandet. Med besegrad blick följde jag varornas maka färd mot en medelålderskvinna med kort lockigt hår.

"Jag visste nu igen jag vem jag var, vem min sambo var och vilka vi var tillsammans."


Annons

Annons

”Välkommen till vår lilla butik denna härliga vårmorgon”, hälsade hon.
”Bara bra,” klämde jag fram som ett distraherat miffo och försökte le. ”Och allt väl här i butiken?”
”Du, det är alldeles ’ett, tu, très bien!’ som min dotterdotter sa häromdagen.” Det var en så märkligt krystad ordvits att jag genast blev på bättre humör där bakom engångsmasken. ”Hmph!” fick jag ur mig. Hon skannade den sista varan (en ovanligt uselt vald skrynklig liten gurka) och gav mig ett hastigt men nästan moderligt leende som fick mig att känna mig mindre som en låtsasvuxen och mer som ett bekymmerslöst barn i någon visa.
”Det är bra att ni är så många unga som tänker på det där” sa hon och nickade mot masken. ”Det blir bara sämre om man tror att det bara kan bli bättre.”
”Ja, faktiskt!” höll jag med.
Medelålderskvinnan med det korta lockiga håret välsignade transaktionen med ett utsökt ”Var det bra så?” Varenda bruten bit av min själ svarade ’ja’.
”Ha en trevlig dag!” sa hon slutligen. Jag visste att hon säkert skulle säga det till 314 personer idag, men jag på något sätt visste att hon menade det nu, när hon sa det till mig.

Jag skuttade bekymmerslöst ut ur butiken, slängde engångsmasken i en soptunna, trallade på någon barnvisa uppför trapphuset. Jag visste nu igen jag vem jag var, vem min sambo var och vilka vi var tillsammans.
”Men!” skrattade min sambo när hon plockade fram varorna. ”Du har ju glömt juicen igen. Aja, det kanske inte var meant to be.”
”Äsch jag springer ner igen, det går fort!” svarade jag med ett kanske otäckt brett leende.
Medelålderskvinnan med det korta lockiga håret satt kvar där bakom kassan.
”Hej igen”, skrattade jag och himlade teatraliskt med ögonen.
”Välkommen till vår lilla butik denna härliga vårmorgon!”
”Ja, tack? Allt väl sen sist?” frågade jag, nu lite osäker.
”Du, det är alldeles ’ett, tu, très bien!’ som min dotterdotter sa häromdagen.”
”Eh, vad bra då?” Jag kände hur jag föll genom jorden. Hon kände inte igen mig utan min mask.  Det blev tyst. Varan skannades, kortet blippades och när köpet hade godkänts tog jag den svindyra apelsinjuicen och mitt intetsägande fejs och flydde så snabbt jag kunde.

Jonathan Schiess är före detta studentskribent för Ergo, numera juristskribent på Blendow Lexnova, som med den här krönikan gör ett litet gästspel. (Foto: Privat)

 

Läs mer

2021-03-26 08:21
När mörkret faller och den tidiga kvällen blir natt är det dags att bege sig hem. Staden är dunkel, öronen måste vara…
2021-03-08 11:03
Vårterminen 2020 skickar universitetet mig och mina kursare till Storbritannien i en månad, som en del av…
2021-02-26 11:25
En lördag i september – omkring klockan ett på natten – klampade en granne in i lägenheten och skrek att han skulle…