Snipp snapp snut – eller...?

Linnéa Kalnins / Krönika / Publicerad 2021-06-28 15:37

”Någon gång under barndomen gick du och dina vänner ut för att leka tillsammans för sista gången, och ingen av er visste om det.”

Citatet dök nyligen upp i mitt flöde på sociala medier, och jag kunde inte låta bli att nicka igenkännande. Men det är inte på slutet för barndomens bekymmerslösa dagar jag tänker. Det är på den inte fullt lika bekymmerslösa studietiden som nu är över.

Ibland går man på gasque för sista gången utan att veta om det. Ibland på föreläsning, ibland på salstenta. Somliga missade sistagånger känns mer än andra. Men alla dessa studentikosa – och förtida – sistagånger har en gemensam nämnare: coronapandemin. Virusutbrottet betydde att jag helt plötsligt gjort många av mina sista aktiviteter som student, utan att veta om det. Och jag kan inte låta bli att undra om jag och alla andra färdigpluggade studenter hade njutit mer av våra sista gånger om vi vetat att de var just det – sista gången.

Andra gånger har man stenkoll på att man gör någonting för sista gången. Jag minns när jag sprang ut från gymnasieskolan för allra sista gången en varm junidag för åtta år sedan. Jag minns hur svetten lackade när jag hoppade till ”Ocean Avenue” på Yellowcard-konserten i Glasgow under deras avskedsturné. Jag minns en massa små och stora ögonblick när jag vetat att jag högst troligen aldrig skulle göra just det här igen.

Som att skriva den här krönikan, till exempel. Min studietid är över, och därmed också min tid som Ergo-skribent. Jag har antagligen skrivit krönikor om starkspritens mångsidighet, reportage om tindrande band och enkäter om snömansinvasioner i Flogsta för sista gången. I alla fall som student.

Om jag inte lyckas övertyga någon av mina framtida arbetsgivare att låta mig bedriva lika banbrytande journalistik även i framtiden får jag leva på hoppet om ett och annat gästspel tillbaka på Ergo. Jag hoppas på det, en coronafri framtid, och att gräspollensäsongen ska ta slut. Helst igår.

Tack Ergo.