Annons
Nobelbanketten
"Mitt enda problem var bara att jag ofta har blåskatarr, och jag hade hört att man inte får gå på toaletten under hela Nobelmiddagen. Att skriva en roman värdig ett Nobelpris var inga problem, men hur i helvete skulle jag kunna låta bli att kissa på mig?"
Foto: Wikimedia commons/Hansbaer

Det är inget särskilt med mig


Häromveckan började jag gråta.

– Vad är det? Frågade min pojkvän.
– Inget, sa jag. Det är bara så plågsamt att inse att jag kommer få ett helt normalt liv.
– Hur menar du? Frågade han.
– Jag har alltid känt att det är något särskilt med mig.
Jag stannade upp några sekunder mellan hulkningarna och fortsatte sedan min bekännelse:
– Jag trodde verkligen att jag skulle bli en historisk person.

Folk brukar ofta beskriva mig som ödmjuk, men det visar bara att de inte har en aning om vilka tankar som rört sig i mitt självgoda huvud. Jag har grundlurat dem att tro att jag är en liten osäker snäll tjej. ”Du måste tro på dig själv!”, sa vuxna, och jag nickade med spelad blygsamhet. I själva verket var jag som barn övertygad om att jag skulle få Nobelpriset i litteratur. I Stockholmsförorten Björkhagen där jag bodde då fanns det ett litet bokförlag som hette Larsons förlag. Jag skulle gå dit med mitt bokmanus, de skulle omedelbart publicera den och sedan skulle den säljas på Coop Björkhagen. Där skulle någon från Svenska Akademien handla yoghurt och müsli och upptäcka min otroliga roman – och vips skulle Nobelpriset vara mitt.

Mitt enda problem var bara att jag ofta har blåskatarr, och jag hade hört att man inte får gå på toaletten under hela Nobelmiddagen. Att skriva en roman värdig ett Nobelpris var inga problem, men hur i helvete skulle jag kunna låta bli att kissa på mig? Det var ett dilemma som jag ofta låg och tänkte på under sömnlösa nätter som sjuåring. Till slut kom jag fram till att jag skulle ha på mig en sammetsgrön klänning med mycket vid kjol, under vilken jag skulle gömma en kisspåse, en sådan som min gammelfarmor hade. Då kunde jag kissa hela kvällen och ändå bevara min värdighet.

"Vi fotograferade varandra i 'spontana ögonblicksbilder' som skulle passa i en dokumentärfilm och skrev dagböcker gjorda för att läsas."


Annons

Annons

Så fortlöpte min barndom och mina tonår, med denna magiska förnimmelse av att vara speciell, ämnad för stora ting, ödesmättat utvald. Jag kände mig som bärare av en hemlighet, en magisk skatt inom mig som ingen ännu visste om, men snart skulle hela världen hänföras av den. Mellan vardagarna, skolmatsbespisningen, misslyckade matematikprov, olycklig kärlek och finnar har jag tröstat mig med insikten: det är något särskilt med mig.

Det var inte bara en egoistisk, självcentrerad hybris. Jag trodde även att alla mina vänner skulle bli världsberömda. Och jag vet att de tänkte detsamma. Vi fotograferade varandra i ”spontana ögonblicksbilder” som skulle passa i en dokumentärfilm och skrev dagböcker gjorda för att läsas. Allt för att samla in material till kommande biografier, artiklar och dokumentärer.

”Ja, de kände ju varandra, de var med i den här konstnärskretsen och skapade en revolutionerande rörelse. De lärde känna varandra på den här skolan och ganska snabbt förstod man att det var något särskilt med dem. De gjorde något som ingen tidigare hade gjort. Till en början tänkte vi ju att de var galna, men sedan förstod vi”.

Människor skulle tala om oss så som man idag talar om Gertrude Stein och Pablo Picasso. Vi såg på varandra och i våra ögon lyste insikten om kommande framgångar. Pengar skulle inte vara något problem, vi skulle bli så oerhört framgångsrika att vi skulle ha råd med sekelskifteslägenheter i Stockholm och Paris och New York, alla skulle vilja höra vad vi hade att säga och vi skulle stråla av skönhet på bilder från filmfestivalen i Cannes.

"Är hybrisen en viktig del av människans liv, värdefullt bränsle för framåtrörelse och lycka, eller är det enbart en naiv illusion som ingen får behålla livet ut?"

Men de senaste åren har något hänt. Jag vet inte om det är pandemin, mina misslyckade försök att komma in på Teaterhögskolan, min oförmåga att skriva klart romanen som ska ge mig Nobelpriset, ångestfyllda stunder på Arbetsförmedlingen eller helt enkelt att tid har passerat. Men jag är inte längre alls säker på att det kommer komma en film som heter Hilda Stenshäll – A life. Kanske kommer jag inte ens att få min roman utgiven på Larsons förlag, och jag kommer definitivt inte behöva oroa mig över hur man bäst döljer en kisspåse på Nobelmiddagen. Med största sannolikhet kommer jag leva och dö på ungefär samma geografiska område som jag föddes, leva ett ordinärt liv och inte lämna efter mig mer än ett eller ett par barn. Min livsgärning lever kanske vidare som ett samtalsämne på kommande släktmiddagar efter min bortgång, tills den helt glöms bort.

Den här insikten har smugit sig på gradvis, och hela tiden gjort mig lite mer olycklig, lite mer bitter och lite mer realistisk. Kanske är det helt enkelt ett tecken på att jag har mognat. Hybrisen kanske inte är en övernaturlig förnimmelse av framtiden, bara en mycket ung människas ego. Jag borde kanske välkomna mitt nya, desillusionerade jag. Eller? Trots allt så har hybrisen fått mig att våga prova mina vingar, även om jag inte kunnat flyga så långt som jag drömt om. Är hybrisen en viktig del av människans liv, värdefullt bränsle för framåtrörelse och lycka, eller är det enbart en naiv illusion som ingen får behålla livet ut? Går det att hitta tillbaka till den lyckobringande känslan av särskildhet, eller är det helt enkelt så att livets törnar ger en oåterkallelig upplevelse av oduglighet? Och varför ska man lämna efter sig något storslaget överhuvudtaget, när planeten ändå håller på att gå under och inga människor kommer kunna glädjas åt ens livsverk?

Kanske är det här ett ”problem” som är sprunget ur min specifika uppväxt och klassbakgrund. Jag förstår såklart att det är mer troligt att förvänta sig ett alldeles speciellt liv om man, som jag, är uppvuxen i en kulturfamilj i Stockholm. Hybrisen kan absolut vara ett tecken på en bortskämdhet från min sida. Samtidigt tror jag att det inte bara är reserverat kulturmedelklassen att tro sig vara ämnad för stora ting. Vi som är unga idag har kanske mer än någon annan generation vuxit upp i tron att vem som helst kan bli berömd, tack vare internet. Plötsligt kan alla bli offentliga och få evigt liv i den elektroniska, ogripbara världen i våra mobiler. Samtidigt rapporterade DN den 1 februari i år om att knappt hälften av min egen generation, den så kallade generation Z som är födda ungefär mellan 1995-2012, känner sig hoppfulla inför framtiden. Kanske växte vi till en början upp med en stor tilltro till vår egen förmåga, men jordens undergång har kraftigt reducerat vår hoppfullhet. Nu står vi tilltufsade inför livet och vet inte riktigt vad som egentligen är värt något. Eller, så har de äldsta av oss helt enkelt blivit lite vuxnare, och insett att ingen kommer undan det vardagliga.

Jag är alltså inte helt säker på om jag håller på att verkligen bli vuxen eller bara är ledsen efter en pandemi som har inskränkt våra drömmar och hopp om framtiden. Men något har hänt inom mig. Med tårar i ögonen lyssnar jag på Robert Brobergs Det är inget särskilt med mig – Usch! och förstår precis vad han menar.

Det är inget särskilt med mig
Jag har inga vingar och jag bajsar som dig
Det är inget särskilt med mig
Nej nej nej
Usch

Hilda Stenshäll läser just nu litteraturvetenskap, men har även en skådespelarexamen från Calle Flygare Teaterskola i bagaget. (Foto: Privat)

 

Tidigare krönikor av Hilda Stenshäll:

Till de eviga studenternas försvar

Läs mer

2024-03-01 09:23
Eric Axner-Norrman ponerar med sedvanlig humor och precision de olika vetenskapsdisciplinernas inbördes ordning i den…
2024-01-31 08:38
Eric Axner-Norrman skriver om tidsmaskiner och katter gömda i Engelska parken i månadens kåseri.
2023-12-21 12:10
Redaktionen sammanfattar året med Ergo inför årets slut. Vad har hänt sedan nyår egentligen?