Lyssnar någon egentligen på Taylor Swift?
Det är en måndag. Jag står och mockar hästbajs, i vanlig ordning, när mobilen slinker upp ur fickan för att kika om det ska regna igen - och då möts jag av notisen: Taylor Swift går till historien genom att ha topp tio av tio låtar på Billboardlistan. Slutet på historien utan klimax är att jag lägger ner telefonen och mockar vidare. Men på kvällskvisten sätter jag likväl på detta föreskrivna magiska album, för att undersöka fenomenet närmare: vilka är alla dessa miljoner som lyssnar på denna påstådda superstjärna som tycks slå rekord efter rekord? Jag känner ingen.
Eftersom viss tid ändå har spenderats på Ångström börjar undersökningen i det grundläggande: statistik. Taylor Swift har enligt Spotify 76 340 616 lyssnare i månaden, artisten har gjort tio album och hon har haft 40 låtar på Billboards topp tiolista och nio låtar har varit topp ett. Varför? Är hon det perfekta kärleksbarnet, född ur det symbiosa förhållandet mellan musikindustrin och skvallerblaskorna? Kanske var startskottet till “Taylor´s version” pappas arsenal? Jag måste fråga någon som vet.
Frågan går till ett gediget fan, studenten Johanna. Hon beskriver Taylor Swifts förmåga att utveckla och testa olika stilar, samtidigt som hon behåller sin kärna med melodier och texter som går att relatera till. Således blir hon som artist alltid aktuell, då hon kan möta en bredare publik parallellt med sina fans. Men det viktigaste är, enligt Johanna, ändå hennes texter.
- Den främsta anledningen till att jag älskar hennes musik så pass mycket är egentligen för att jag tycker hon är en så talangfull berättare. Enligt mig har hon en förmåga att måla bilder med sina texter som är så levande och som jag inte har hittat hos någon annan. Sedan tycker jag även att hon är en otroligt inspirerande person på många andra sätt, men jag kommer alltid tillbaka till musiken.
Någonstans famlar jag in till en slags slutsats mellan raderna av “Snow on the beach” - One night, a few moons ago. I saw flecks of what could've been lights. But it might just have been you … life is emotionally abusive - den mänskliga, skärande, närheten. Hennes blåbärsmjölks-färgade musik, därtill albumet “Midnight”, öppnar (enligt internet) en kammare till nätterna utan sömn: kanske en av våra mest sårbara stunder. Den där känslan av att få komma någon nära genom en bädd av hundra procent bomull, i ärlighet och sårbarhet. Själv satt man ju inte allt för länge sedan i en park och läste Sally Rooneys nya roman med tårarna strömmandes för dessa hopplösa relationer. Det finns mer banbrytande, djupare, världsomvälvande, litteratur - men ändå hamnar jag under stormiga tider i berättelser som sådana. Krig, kris, klimatet och inflation präglar vår samtid: låt något få kännas nära och viktigt utan konsekvenser?
Kanske är Swift i särklass bäst på just detta, intimiteten? En sådan slutledning är väl inte den enda möjliga, det vore dumdristigt att inte betrakta musik som mångfasetterad. Men denna föreställning är ändå godtagen, det har SvD:s Henrik Torehammar redan kommit fram till med sin krönika om den äventyrliga kungskobran Sir Väs: människans behov av enande i en svår tid - fenomenet mänsklighet. Nåväl, det blev inget revolutionerande från mig. Jag får gå tillbaka till att mocka hästbajs, lyssna på “Dear reader” och fundera lite till.
