Biblioteken är hotade - men vem bryr sig egentligen?
“En svag budget för bibliotekssektorn.” Så sammanfattar Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, regeringens budgetproposition för 2023. Svag var ordet: det riktade bidraget Stärkta bibliotek halveras och inköpsstödet till folk- och skolbibliotek verkar inte finnas kvar överhuvudtaget. Rubriken som tidigare hette “Bidrag till litteratur, kulturtidskrifter, bibliotek och läsfrämjande” har bytt namn till “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”, och bibliotekets riktade bidrag har hamnat under “allmän kulturverksamhet” – punkten med absolut mest nedskärningar i hela kulturbudgeten. Samtidigt varnar regeringen för försämrad ekonomi hos kommunerna till följd av inflationen, vilket inte så sällan innebär nedskärningar i kultursektorn. Men att biblioteken underprioriteras är sen gammalt. Varför ska vi bry oss nu, när så mycket annat står på spel?
"På hyllan för samhällsvetenskap kommer många olika samhällsvetenskapliga verk stå. Inte bara de mest lästa, inte bara de inom ens egen politiska uppfattning."
Låt oss börja från början: Varför (folk)bibliotek? Någon längre historisk översikt finns det inte plats för här - det räcker med att säga att folkbibliotek har funnits i Sverige sedan 1800-talet och att det idag är vår mest spridda och besökta kulturinstitution med över 1000 bibliotek och över 60 miljoner fysiska besök per år (så länge det inte är pandemi). Enligt bibliotekslagen (2013:801) ska biblioteken “finnas tillgängliga för alla” och “verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Det här är det första svaret: i en demokrati råder åsiktsfrihet och för att kunna skapa sig en åsikt måste man ha tillgång till information. Biblioteken ska därför, politiskt oberoende och neutralt, förmedla denna information till alla medborgare. För att tillgängligheten ska gälla alla är det viktigt att bibliotekens tjänster är gratis. Det andra svaret handlar om biblioteket som bildnings- och kulturinstitution: biblioteken ska “främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt” (bibliotekslagen 2013:801).
Bibliotekets uppgift är unik i samhällsbygget. Ingen annan instans har ansvaret att, objektivt och neutralt, tillgängliggöra information, kunskap och kultur för alla medborgare. Inte ens allas vårt älskade internet kan ersätta biblioteken på den här punkten, trots de oerhörda mängder information som huserar där. All världens litteratur finns nämligen inte digitaliserad, och den som finns är inte alltid gratis, vilket gör den otillgänglig för allmänheten. Dessutom, och framförallt, får man inte glömma bibliotekets grund som neutral och oberoende kunskapsförmedlare: på nätet styrs användare in i olika bubblor och ekokammare. De träffar som hamnar högst upp när man söker i en sökmotor bygger inte alltid på flest antal träffar och absolut inte på det som är “mest sant”. Det är lätt att skapa och vidhålla sin vinklade uppfattning på plattformar som formar sig efter ens egna tidigare sökningar och åsikter. På biblioteken, däremot, representeras alltid olika sidor av en fråga. På hyllan för samhällsvetenskap kommer många olika samhällsvetenskapliga verk stå. Inte bara de mest lästa, inte bara de inom ens egen politiska uppfattning. Kommer biblioteken styra vad du väljer att låna? Nej – och det är hela poängen.
"Istället för att skära ner på resurserna borde man utreda hur biblioteken kan locka fler till bildning, kultur och läsning."
Så långt om bibliotekets (grund)uppgift. Vad gör biblioteken, faktiskt, i samhället idag? Uppfyller de sitt uppdrag? Det korta svaret: Nja. Det längre: Folkbiblioteken har minskat med en tredjedel de senaste trettio åren, färre besöker och lånar böcker, färre läser i allmänhet. Dessutom, i enlighet med folkbibliotekens uppgift att anpassa sig efter användarens behov, rör sig biblioteken mer och mer ifrån en roll som kultur- och bildningsinstitution, till en roll som allmänt servicecenter som ska tillhandahålla datorer, printers och wifi. Är det bibliotekens fel att det har blivit så? Förmodligen inte. Det visar snarare på en samhällsutveckling bort från läsning, åtminstone av fysiska medier. Samtidigt vill ju biblioteken inget hellre än att kunna erbjuda medborgare oberoende, kvalitativ kunskap och kultur, och för den som uppsöker biblioteken är utbudet stort. Kanske kan man fråga sig hur länge staten ska hålla liv i något med konstgjord andning, bara för att man har en idé om detta något som samhällsnyttigt. Den frågan är alltid relevant – dock inte ännu för biblioteken, som ju fortfarande är vår mest besökta kulturinstitution.
En del människor, som kulturminister Parisa Liljestrand (M), menar att kultur är en sådan sak som ska skäras ner på i kristider. Kultur är, enligt en sådan uppfattning, en utsmyckning på ett i övrigt fungerande samhälle. Även om jag är emot detta tankesätt i grunden, är det inte främst det jag vill invända mot. Istället vill jag trycka på att bibliotekets viktigaste roll inte är som kulturinstitution, utan som bevarande och främjande för demokrati och folkbildning. Och i en tid där folket läser mindre och våra folkvalda representanter står i riksdagens talarstol och säger att klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd, är uppgiften som förmedlare av neutral och objektiv information viktigare än någonsin. Istället för att skära ner på resurserna borde man utreda hur biblioteken kan locka fler till bildning, kultur och läsning. Fattiga bibliotek och brist på bibliotekarier demokratiserar inget samhälle.
