Annons
Annons
När Ergos kulturskribent Jonathan Schiess ser tillbaka på livet som student känner han mer än bara nostalgi.
Foto: Unsplash: Vinicius "amnx" Amano/Ergo

Alumnen och den nostalgiska anden


I fredags var det en månad sen jag var hemma i Uppsala senast. För gamla tiders skull bestämde jag mig för att på vägen hem till min flickvän ta en liten omväg förbi Palermo. Jag stannade kvar utanför och tittade in genom de stora fönstren, på människorna därinne. Flera av dem kände jag igen från alla de nätter jag och mina vänner varit där. Bland andra en äldre man med skinnpaj och rufsigt vitt skägg.

En tisdagskväll för några år sen, när nationerna hade spelat Tommys stängningslåt och mina vänner cyklat hem, gick jag själv till Palermo. Jag satte mig vid baren och beställde en öl. På stolen bredvid satt mannen med skinnpaj. Det stod en trave böcker bredvid honom som svajade som ett elfenbenstorn över hans ölglas. Jag frågade om böckerna och mannen berättade att han numera var författare, om hur han älskat att läsa så länge han kunde minnas och att han för några år sen tänkt: “hur jävla svårt kan det vara att själv skriva en bok?” Händelser vid Fyrisån: 101 bagateller hette den. Jag köpte två exemplar.

"Alla spontana ciggpaket från kiosken utanför Uplands klockan 01:34 framstår som variationer på samma rörelse."

Fem år senare stod jag nu där utanför Palermo, försjunken i minnen, och tänkte att jag nog hade tid för en liten öl. Jag klev in från kylan och det som från utsidan varit stumma skratt och ivriga gester, fyllde nu lokalen på bekanta sätt. Den särskilda varmluften som doftade trä och öl och svett omslöt mig som den gjort många gånger tidigare. Men känslan av att något var fel var påträngande. Det var som att jag plötsligt tagit på mig någon annans handskar, som att jag inte längre hörde hemma i den här omslutningen. Förvirrad och illa till mods vände jag mig om och klev tillbaka ut i kylan.


Annons

Annons

I Vårt enda liv skriver filosofen Martin Hägglund om vad han uppfattar som den drivande principen i boken Min kamp (norrmannens romansvit, inte österrikarens fängelsekludder). Enligt Hägglund bygger romanen på anknytning, och denna princip blir i romanen så mycket starkare på grund av den ambivalens som kännetecknar all anknytning. ”Det gjelder att feste blikket”, skriver Knausgård. Det vill säga, fokusera blicken på vad du ser, erkänn hur du är fäst vid vad du ser och bli därigenom mer fäst vid det liv du lever.

Det är nästan tre år sen jag tog min examen och minnena av studentlivet och alla människor som befolkade det har börjat bete sig som polaroidbilder, fast baklänges. Färgerna börjar bli mattare, motiven har börjat återgå till sina oframkallade grundtillstånd.

Alla spontana ciggpaket från kiosken utanför Uplands klockan 01:34 framstår som variationer på samma rörelse. Kvällen på Kalmars open mic när en korpulent student med långa naglar plockade fram ett par bongotrummor och begeistrade hela rummet framstår som ett minne från någon annans kväll. När Gunnar blev full i fan på en efterfest, satte på Rammsteins låt Mein Herzt brennt på max volym och stack innan grannen hann slå in dörren - hur många gånger hände inte det?

Jag tänker på Knausgård och på vad det innebär att fästa blicken på livet på riktigt. Jag kan inte längre kliva in i Palermos nätter, för de nätterna finns inte kvar längre. Åtminstone inte för mig. Det är inte nostalgi jag känner inför att studentlivet är över, det är en sorg och en smärta över att mitt studentliv inte längre finns. Jag sörjer att jag inte längre är nostalgisk.

Läs mer

2022-11-25 12:23
Ofta beskylls nätdejting för att ha gjort romantik till en omöjlighet i vår samtid. Jag kan till viss del hålla med –…
2022-11-17 14:23
I Altinget (29/9) skriver Ulrika Wallén på Svenskt Näringsliv att det råder kompetensbrist på arbetsmarknaden. Företag…