Orden som dödade kärleken
Ofta beskylls nätdejting för att ha gjort romantik till en omöjlighet i vår samtid. Jag kan till viss del hålla med – men jag tror mer på en annan teori. Det är inte bara Tinderkulturen som raderat rosorna, kärleksbreven och de stora orden. Det finns en annan skrämmande företeelse, en ondskefull liten djävul förklädd till något vardagligt. Kära läsare. Det är dags för er att höra sanningen. Det som har förstört romantiken för nutidsmänniskan är ett ord som vi hör i princip varje dag. Bered er, oskyldiga vittnen till denna text. Ordet är SAMBO.
Jag tror inte det går en enda dag utan att jag tvingas höra eller läsa detta fruktansvärt oerotiska ord. Folk verkar ÄLSKA att använda det, trots att det får varje romantisk förbindelse att rinna ut i oåterkallelig tristess. Tror ni verkligen att två sambos har ett spännande sexliv? Kan en sambo falla på knä och genom tårar av rörelse inför den andra sambosens skönhet fråga om de ska vara sambos tills döden skiljer dem åt? Jag är mycket skeptisk.
Okej, det har säkert funnits sambos som verkligen älskar varandra passionerat. Men min mening är att vårt eviga bruk av detta urtråkiga, på sin höjd Gudrun Sjödén-kaxiga ord säger något om hur vi värderar kärlek och romantik i vår stressade samtid. Ingenstans i ordet sambo antyds det att det rör sig om två personer som har ett band till varandra genom kärlek. Det är helt enkelt bara två random, ganska trötta personer som råkar bo ihop. I ordets själva sammansättning ligger en utradering av kärleken. Det kan lika gärna vara två främlingar. Med spänningshuvudvärk och bettskena vandrar de genom livet och frågar varandra varje dag vad de ska laga för matlåda. Jag kan inte se något annat framför mig – i detta förhatliga ord vilar det kapitalistiska samhällets utbrända småbarnsföräldrar med lortiga strumpor som helt har tappat gnistan sinsemellan och inte längre kan minnas varför de så gärna ville skaffa villa, vovve, volvo och tre skrikande barn.
"Skulle rosor växa upp ur Tristan och Isoldes gravar och förenas som en symbol för evigt särboskap?"
Vi skulle inte behöva ha det så här. Danskan och norskan har det ömsinta kjaerste, tyskan har det mjuka liebling, spanskan har det bedårande media naranja, min halva apelsin. Även i svenskan har det funnits sensuella, vackra, könsneutrala ord innan det hopplösa sambo gjorde entré på språkscenen. Käraste, älskade, hjärtevän, andra halva. Ord som bara i sitt varande pekar på att detta är människor som har valt att leva tillsammans på ett eller annat sätt för att de helt enkelt älskar varandra. Men svenskan har sakta men säkert gjort alla dessa kärleksfulla benämningar laddade och daterade – ingen förutom eventuellt Edward Blom skulle kunna använda de här orden idag, och det smärtar mig. För skulle Gomez Addams någonsin skulle kyssa Morticias arm om de kallade varandra för sambo? Skulle rosor växa upp ur Tristan och Isoldes gravar och förenas som en symbol för evigt särboskap? Skulle världen förundras i evighet över ögonblicket då Elizabeth Bennet och Mr Darcy slutligen bestämmer sig för att bli sambos?
Instrumentaliseringen av våra medmänniskor stannar inte heller vid ordet sambo. Särbo är förstås ett vidrigt ordsyskon till sambo. “Gör bara slut”, som min kloka väninna en gång sa när vi diskuterade särbobegreppet. Även ordet KK, knullkompis, är plågsamt osexigt. Hur mycket mer spännande vore det inte att få säga ”jag ska träffa min älskare i helgen” än ”jag ska träffa min KK i helgen”? (eller till och med ”mitt KK”, som folk brukar säga, som att KK:n är ett dött ting).
"Kanske finns det ingen tid för innerlig kärlek i vår alltmer effektiviserade värld."
Jag DRÖMMER om en värld där ordet älskare återtas till vårt vardagliga vokabulär – den världen kommer fyllas av sidenmorgonrockar och kyssar på gjutjärnsbalkonger i Paris. Så länge vi lever i en värld av KKs kommer vi aldrig bli fria från bakisångest och mörka stunder av fomo på fula busshållplatser kl 3 på natten. Kanske skäms folk också över de stora orden – att på ett jobbmöte där det serveras torra småkakor och alltför starkt kaffe säga ”jag ska hem till min käraste” känns numera som att lägga sitt bultande hjärta mitt bland småkakorna och bloda ner allas fikabröd. Och då finns sambo där, helt fritt från skörhet.
Jag menar inte att alla måste gifta sig, eller att vi ska återgå till en 1700-talstillvaro där vi skjuter oss själva i huvudet när vi är olyckligt kära (som Goethes unge Werther, som ville vara KK med Lotte som redan var särbo med Albert). Fri kärlek och valmöjligheten att inte gifta sig är mycket viktiga beståndsdelar i ett drägligt samhälle. Men jag tycker att vi borde reflektera kring vad den här avromantiseringen av kärleksord gör med våra relationer – och varför de har uppstått. Kanske finns det ingen tid för innerlig kärlek i vår alltmer effektiviserade värld. I det förhatliga ”livspusslet” (ett ord i samma kategori som sambo) är kärleksrelationerna bara ännu ett stressmoment, och ska vi ändå ha dem i våra liv, är det bäst att redan från början bestämma vilken funktionsduglig pusselbit dessa människor ska fungera som.
”Kärlekens båt har krossats mot vardagens rev”, skrev Majakovskij, och kanske såg han in i framtiden. Men hoppet behöver inte vara ute. Kanske har vi ännu förmågan att se människor som spännande överraskningar i stället för som smarta produkter från Apple. Nästa gång ni tänker säga ”jag ska hem till min sambo”, gör mig en tjänst. Prova att istället säga ”jag ska hem till min halva apelsin”.
