Är det ens värt att plugga vidare om man är en snygg blondin?
När en journalist frågade Dolly Parton om hon tycker det är stötande med blondinskämt svarade hon självsäkert: “No, honey — cuz I know I ain't dumb. And I know I ain't blonde.” Jag har alltid gillat tropen “den dumma blondinen”. Det finns väl något slags stötande element i att människor ofta har en fördomsfull bild av oss ljushåriga, men jag väljer att inte se dumhet som något enbart negativt. Fördomsfullheten grundar sig någonstans i att blondiner länge varit arketypen för “den snygga tjejen” och är man snygg kan man samtidigt inte vara smart. När vi befinner oss i en debatt kring skönhet och belöning i akademin känns det passande att lyfta denna urgamla trop. Jag syftar såklart på den tvivelaktiga studien på Lunds universitet som tycktes ske i ren Mark Zuckerberg-anda. Även om studien kanske inte är den mest tillförlitliga som gjorts ligger det ändå någonting i resultatet. Vackra människor har det enklare, därmed har de också råd att vara lite dummare.
"Jag känner mig allt oftare som en dum blondin i ett rum av smarta brunetter."
På fönsterkarmen vid min säng har jag en bild på Marilyn Monroe som sitter på en lekplats och läser Ulysses av James Joyce. Det finns mycket jag gillar med den bilden. Kvinnan som kanske mer än någon annan blivit sedd som en dum blondin, med ett av de svåraste litterära verken som skapats. Vackra människor behöver inte anstränga sig lika mycket för att bevisa sin betydelsefullhet eller för att fånga uppmärksamheten i ett rum. Tydligen behöver de inte heller läsa lika mycket inför en tenta. Jag tänker ofta på den flyktiga skönheten, för den är just det - flyktig. Just därför satt kanske Marilyn och jobbade på sitt intellekt i en lekpark trots att hon var betraktad som världens vackraste kvinna. Att inneha en viss nivå av kunskap är någonting permanent som alltid kommer värdesättas. En strävan mot att “bli smart” tycks mig därför vara ett självklart mål i livet. Fast verkar inte dumma människor så himla mycket lyckligare? Den dumma blondinen är aldrig den olyckliga blondinen. Helt i linje med denna trop har varenda karaktär genom populärkulturens historia med ett svajigt intellekt också framställts som oerhört glad och lycklig.
När vi väljer att plugga vidare skaffar vi oss inte bara en utbildning. Vi lär oss att delta i intellektuella samtal och i alla fall försöka forma någon sorts åsikt. Ibland kan jag hata mig själv lite när “kopiös” “förankra” eller till och med ett “icke att förringa” helt oironiskt slinker ur min mun. Samtidigt blir jag ganska stolt när jag lyckas gissa destinationen i “På spåret” snabbare än deltagarna. Någonting jag insett genom mina studier är att ju smartare jag blir, desto dummare känner jag mig. Desto mer kunskap jag får desto mer kunskap inser jag att jag också saknar. Jag känner mig allt oftare som en dum blondin i ett rum av smarta brunetter. Ibland kan jag sakna den enklare tiden, en tid då kunskapen kring all kunskap jag saknar inte fanns. Ignorance is bliss, så att säga.
"Varför ska jag egentligen försöka att bli intelligent om detta inte är någonting som kommer göra mig lycklig?"
I min värld förstår en person med en viss nivå av intellekt att det finns en hel del man inte vet någonting om. Den dumma personen är den som tycker sig veta allt som går att veta. Nyckeln till att bli dum och lycklig kanske är att inte eftersöka kunskap överhuvudtaget. För då vet man aldrig vad det är man inte vet. Så varför ska jag egentligen försöka att bli intelligent om detta inte är någonting som kommer göra mig lycklig? När jag än en gång slår ihop kurslitteraturen och ifrågasätter om restaurangbranschen faktiskt var sååå hemsk, känner jag mig inte som den dumma lyckliga blondinen. Jag känner mig bara dum, och det är ingen lycklig dumhet. Att plugga är väl helt enkelt att känna sig totalt genomkorkad i några år för att efter examen behöva övertyga alla om att man är smart. Frågan är väl var lyckan kommer in i bilden.
