Årets julklapp och den inre konflikten
Nu börjar julen verkligen närma sig och min obeslutsamhet kring klapp till julklappsspelet höll på att kväva min sista energi för detta år. Någonstans bär jag med mig hur funderingen om vad jag ska köpa, eller göra, för julklappar i år började. Det var den 17 november och HUI, handelns utredningsinstitut, hade efter en oerhört lång väntan kläckt årets julklapp: det hemstickade plagget. Intresset var självklart stort från mitt håll eftersom jag kommit fram till att årets julklapp torde (!) vara tofflor, detta efter att ha spenderat en natt hos min kompis som har härliga sjutton grader hemma - det var bevisligen en inkorrekt analys. Årets julklapp måste nämligen: “representera den tid vi lever i, vara en nyhet eller ha fått ett nyväckt intresse och svara för ett stort försäljningsvärde”.
"Vi alla är barn av vår tid och årets julklapp speglar de samhälleliga trenderna som präglat det gångna året."
Det går inte att undgå att engagemanget för årets julklapp onekligen är underhållande. Man funderar om anställda på svensk handel känner sig extra tillfreds om de åker på middagsbjudning hos en vän för att se att middagen lagas i stormköket som inhandlades under pandemiåret, eller varför inte i wokpannan från 1990? Kanske läggs middagsgästernas mobiler i mobillådan för att alla prompt måste sticka på sin stickade väst mellan tuggorna - om man ska hinna klart till jul! En gäst blir till slut så spänd att spikmattan från 2009 rullas ut. Skämt åsido, vi alla är barn av vår tid och årets julklapp speglar de samhälleliga trenderna som präglat det gångna året.
Det hemstickade plagget kan på så vis representera idyllen om den goda medborgaren, om den omsorg denna medmänniska tillägnat en person och känslan av att man som gåvomottagare vet att paketet inte inhandlats en stressig dag på stan. Framförallt är det en spegling av miljömedvetenhet och det blir en exemplifiering på individens egna lilla - men viktiga - roll i det stora organ vi lever i. HUI håller upp en spegel för att vi ska se oss själva och hur vi kan bidra, även om det bara är med en hemstickad tröja. En cyniker vet dock att vindar lätt byter riktning, eller rent av glöms bort. Jag kan fortfarande inte släppa mobillådan från 2019 - är det verkligen ett miljösmart inköp?
“Årets julklapp” illustrerar på så sätt samhällets samtida inre konflikt. Viljan att vara lite härlig genom hantverk från urminnes tider och rädda en klart döende planet men samtidigt inte hata tanken på att handla lite nya kläder, då stickar man istället iklädd superhjältedräkt! En tidigare illustrerad konflikt är årets julklapp 1998 dataspelet, då det raskt byttes fot till det följande årets julklapp boken, vilket möjligtvis var ett sätt att klamra fast i bildningen men främst traditionen av läsning efter lite för många timmar framför datorn.
Årets julklapp gestaltar trender och traditioner, någonstans innebär dock dessa traditioner en inre konflikt: hur kan de annars bevaras? Vi måste bestämt men omsorgsfullt hålla fast i det åldrande inom oss när det nya presenteras, för att inte skynda på det förtvinande minnet av den ursprungliga traditionen. Jag tror många lider av en slags identitetskris i allt det här. Man vill bevara en tradition och samtidigt vara med i utvecklingen, som med boken och dataspelet men även med sociala och kulturella normer. Vi vill vara någon som bjuder in halva kvarteret lite spontant på middag, men vi kan samtidigt fnissa åt när hemligheten att en hel generations kompisar har väntat på rummet under familjemiddagen läckte till världen i somras.
Å andra sidan finns det de som är helt skonade från ovanstående komplex, släkter som tar ägandeskap över sin kultur och dess riter. Tanken går till när en vän berättade för mig om sin familjs kalkylark inför den kommande julen. Hennes morfar har styrt upp “knytis-julafton” med en lista över obligatoriska objekt till julfirandet, bland annat “glögg, pepparkakor och tomteutrustning”. Längst ner i kalkylarket hade den observante morfarn skrivit om sina erfarenheter från tidigare års firande hos honom 2014 och 2016. Från 2014: “vörtlimpa: liten åtgång. Aladdinasken till största del oäten. Ca 30 köttbullar gick åt”. Från 2016: “Stilton togs aldrig fram. Coca-cola öppnades inte. Knytis tar en stund att fixa men fungerar bra”. Denna morfar ger inte sken av att oroa sig för sina traditioner, det som har passerat eller hur det kommer att bli framåt - han har ju allt ordnat i kalkylarket. Man kan undra hur fenomenet årets julklapp påverkar honom, blir det något hemstickat på “knytis-julafton”?
Jag lever utan kalkylark tillsammans med inre konflikter. Jag famlar mellan att älska leverpastej, bestämma om norrlands-generna ska äras genom att aldrig klaga på snön som cykelhjulen slirar igenom och samtidigt inte älska julen, men ändå känna något fint inuti när mormor kommer ner och bakar pepparkakor för tjugonde året i rad. Men det blir nog inget hemstickat från mig - jag vet ju inte ens hur man gör. Det bör jag dock lära mig som en miljömedveten och framtidsbärande svensk medborgare, hur ska det annars gå?
