För Sara Runesson är det inte löftet om evig kärlek som gör att hon dras till nostalgiska rom-coms – det är drömmen om fast tjänst.
För Sara Runesson är det inte löftet om evig kärlek som gör att hon dras till nostalgiska rom-coms – det är drömmen om fast tjänst.
Foto: Screenshot, Viaplay/Ergo

All I want for Christmas is ekonomisk trygghet


Då är säsongen för romantiska komedier här, eller borde jag kanske skriva ’Tis the season, för det är mycket riktigt nu Netflix (och alla andra streamingtjänster, antar jag) börjar prångla ut dessa, oftast amerikanska, julromanser i flödet. Där finns förstås de gamla godingarna; The Holiday och Love actually ligger och väntar på en som välbekanta urtvättade jultröjor. Men även nya varianter dyker upp, sådana som produceras med låga ambitioner på rullande band i nissarnas verkstad varje år. I ett svagt ögonblick sätter jag på Falling for Christmas med Lindsay Lohan, kanske mest för att få bevittna en nerknarkad ex-stjärnas comeback, eller av nostalgiska skäl – Föräldrafällan var trots allt ”en riktigt stark film” när man var en sisådär sju år. Jag kan sammanfatta upplevelsen med orden: jag tryckte play, jag såg, jag ångrade mig.

"Attraktionskraften ligger i tryggheten. Och då menar jag inte den trygghet som kommer ur att man alltid vet vad som ska hända."

Nu låter det förmodligen som att jag har något emot genren, kanske för att det är ett så otroligt tacksamt ämne att raljera över. Men tvärtom, jag har alltid haft ett osunt förhållande till romantiska komedier. Jag har sett dem, och fortsätter att se dem, år efter år. Klassikerna; allt som gjorts av Nora Ephron eller innehåller någon av Meg Ryan, Susan Sarandon eller Julia Roberts. Allra helst i kombination – om det är någon som inte sett Stepmom ännu så kan jag säga att den är crème de la crème när det kommer till 90-tals feelgood. Jag följer även slaviskt ett instagram-konto som heter Nora Ephron Interiors och är konstant trettio sekunder ifrån att beställa en collegetröja med titeln ”Sleepless in Seattle” tryckt över bröstet.

Besattheten har fått mig att fundera över vad det är som egentligen lockar i de här berättelserna. Själva premissen för romantiska komedier är naturligtvis att protagonisten blir huvudstupa kär. Är jag en hopplös romantiker som bara vill konsumera relationsbaserat drama? Efter att ha inspekterat min dvd-hylla (ja, den existerar) och konstaterat att det står, inte en utan två, samlingsboxar med Tarantinos värsta splatterfilmer kan jag konstatera att det inte stämmer. Nej, attraktionskraften ligger i tryggheten. Och då menar jag inte den trygghet som kommer ur att man alltid vet vad som ska hända. Nej, jag menar den ekonomiska tryggheten. Låt oss göra ett antal nedslag:


Annons

Annons

Vi har Bridget Jones – porträtterad som en lite småkorkad, misslyckad trettioårig singelkvinna i London. Faktum är dock att hon bor i en charmig lägenhet i centrala London, shoppar grönsaker på marknaden i Bayswater och har ett fast jobb på ett förlag. Problemet är att hon är olyckligt kär och röker lite för mycket.

"Det drömlika med alla de här filmerna är förutsättningen att få strutta runt i ett liv där det inte finns några akuta faror."

Vi har You’ve got mail. Meg Ryan (vem kommer ihåg vad hennes karaktär heter, det är Meg Ryan) driver en charmerande barnbokhandel som hon ärvt av sin mamma och den går dåligt. Den går så dåligt att den måste läggas ned. Men det gör ingenting för hon kan ändå sadla om till barnboksförläggare och börja skriva själv. Hon har sparade pengar. Hon har en paradlägenhet i centrala New York. Hennes liv är så bekymmersfritt att det bara är en fråga om vem hon ska bli kär i härnäst.

Inte ens när Julia Roberts gestaltar en kvinna på samhällets absoluta botten i Pretty Woman blir det några ekonomiska bekymmer. Man måste bara vänta på att en rik Richard Gere dyker upp.

Det drömlika med alla de här filmerna är förutsättningen att få strutta runt i ett liv där det inte finns några akuta faror. Eller i alla fall inga som får några verkliga konsekvenser. Allt detta är som kattmynta för mig som otrygg millennial. Till och med i Falling For Christmas löses pengaproblem upp. Lindsay har självklart en rik hotellmagnat till pappa som är villig att hjälpa den konkurshotade helylle-pappan som driver ett charmigt bed and breakfast. Han som Lindsay faller för, på julen.

Så jag antar att det enda vi, som minns finanskrisen 2008, genomlevt en pandemi och nu ett Europa i krig med skyhög inflation och en kommande lågkonjunktur, kan göra är att fortsätta titta på dessa filmer, välproducerade eller ej, i väntan på godare tider. Och kanske köpa en collegetröja med ett Nora Ephron-tryck för att värma oss när elpriserna går upp.

Läs mer

2023-02-08 13:42
Den slingrar sig över golvet, kryper upp längs väggarna, sprider sin distinkta närvaro i rummet som helt plötsligt känns…
2023-01-16 17:22
En av poängerna med att vara ung är att man har fri lejd att ifrågasätta normer och traditioner. Det utgör liksom själva…
2023-01-11 15:36
Det är ett nytt år och ännu en gång kommer jag uppleva hur gymmet fylls av nya människor för att efter en månad se dem…