Oraklet i universitetsaulan

Nu måste det anses som officiellt; det är á la mode att vara akademiker. Numera är docenter och dylika lika vördnadsfullt betrodda för sin klärvoajantiska förmåga som de tidigmoderna astrologerna vid furstarnas hov. De reser hela heimskringlan runt till av massmedia välbevakade konferenser och paneldiskussioner om allt från smala forskningsrön till om hur världshungern ska utrotas. Att det kan tyckas oväntat att en lingvist med specialinriktning på östasiatisk syntax förväntas kunna bidra till svaret på hur all världens munnar ska mätas visar bara på gammalmodighet. Vi har i och med vetenskaplifieringen av samhället entrat akademikernas storhetstid. De är våra orakel och livscoacher, välbekanta kändisar och streamingtjänststjärnor. Innehar du en professur så visst sjutsingen kan du väl ett och annat, och inte bara avancerad algebra eller Napoleons marvanor eller vad det nu är du bedöms vara expert i. Kunskap som kunskap (vilket för övrigt har givit upphov till det fina ordstävet: Äpple som äpple sa professorn, åt båda).

Mina personliga erfarenheter av detta samtidsfenomen är endast fragmentariska, vilket jag ödmjukt tackar för. Vanlig akademisk högfärd känner man ju igen, men det fanns redan på medeltiden, då bara adelsmän och munkar ägnade sig åt den nobla sporten att spy galla över varandras argument. Intellektuell fäktning kallades det för har jag läst någonstans, någon gång. I det vanliga livet, nedanför elfenbenstornet med latinska inskriptioner, sägs högmod gå före fall. I elfenbenstornet går avsaknad av högmod före att du och din livsgärning glöms bort likt ett medeltida manuskript med någon lärd fransiskanermunks reflektioner över tillvaron. Med lite tur hittas det efter några århundraden av en vilsen bibliotekarie och tas fram i dagsljuset som bevis för hur okunniga folk var förr i tiden. De snälla och saktmodiga äro måhända saliga, men de lär aldrig besitta en fin titel vid en högskola.

Nej, nu duger det väl inte för våra snillen med smaklösa snabbnudlar som blaskar runt i varmvatten i en urdiskad kaffemugg; nu ska det säkert vara medium rare entrecôte med kryddsmör och pommes duchesse i lunchlådan. Till veckoslutet har förmodligen det sliskiga jordgubbsvinet från taxfreen fått gå i slasken för att ge plats i vinstället åt en Bollinger -67 eller ett fruktigt Lafite Rothschild -78. Inte för att lönerna har ökat för dessa intellektuella grovarbetare i världsförbättringens tjänst – utan för att anseendet och därmed förväntningarna utifrån har det. Men tro nu för all del inte att jag är bitter, nej nej; jag dricker ändå inte vin. Snarare är jag förväntansfull; snart är jag kanske själv där och förutser framtiden med enorm självsäkerhet inom gigantiska felmarginaler. Då finns det snart inga problem kvar i världen!