Studentikos, jag? Numquam!
O tid av guld, o liv blott tänt
för nöjet och behagen,
då man är ung och är student
och har fullt upp för dagen
och ingen annan sorg försökt
än att mustaschen växer trögt!
– ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Stål sägner
En av de saker som definierar den institution ägnad åt utbildning och forskning som i vardagligt tal benämns universitet är, utöver en sträng självförnekelse vad gäller allt det som hör känslolivet till, även det så kallade studentikosa. Detta högkulturellt fjantiga, där fånighet upphöjs till skön konst, är ett bildat fenomen där knastertorr vetenskaplig sakprosa med fördel kan beblandas med högromantisk hjärtaochsmärtalyrik i lagom doser, för att på så vis skapa en perfekt avvägd grogg; som gjord för att insupas på kvällskvisten efter en femtimmars salstentamen. Eller, som en person bevandrad i studentikosia, den internationella sociolekt med överlägset flest högskolepoäng, kanske skulle uttrycka saken: prosaiskhet med välgörande inslag av poetetiskhet.
Uppkomsten av det studentikosa kan härledas hela vägen tillbaka till de antika akademierna (som med så många andra dumheter). Den nästa stora utvecklingen för det studentikosa kom med det medeltida klosterväsendet, för att sedan under tidigmodern tid övertas av universitet. Den amerikanska och den franska revolutionen medförde att bildade borgare bevandrade i det studentikosa intog politiska maktpositioner i respektive länder, och med de moderna styrelseskickens utbredande under 18- och 1900-talen kom det studentikosa också så smått att singla nedåt i befolkningslagren globalt. Det krävs ingen docentur i brittisk historia för att uppskatta Monty Python och bakom järnridån lär gemene man ha skrattat friskt åt det som skrevs i de officiella kommunistpartiorganen. I detta tjugoförsta århundrade är den torra studenthumorn ett vanligt inslag i den med ståuppkomiker och sjaskiga sexskämt övermättade vardagen för oss stackars nutidsmänniskor.
Detta har dock kommit att få oanat stora följder för den moderna vetenskapens del – inte minst som de moderna vetenskapsmänniskorna oftast har börjat sina liv som studenter. Utan överdrift kan det sägas att forskningen på sikt står under direkt dödshot från det studentikosa, denna frackklädda bandit. Titta bara på dessa två relativt nya forskningsrön som inom naturvetenskapen har kunnat presenteras för en bredare publik: det finns termiter som odlar svamp och grönlandshajar blir mellan 400-500 år gamla; honorna blir inte könsmogna förrän de upplevt omkring 150 jular (kunskapsläget är dock oklart om ifall de firar större helger). Att dessa upptäckter inom zoologin är sanna suddar inte ut det faktum att de stinker studentikost lång väg. Det bådar sannerligen inte gott för den akademiska framtiden. Vad näst? Att vissa termiter också driver affärsverksamhet enligt den kapitalistiska frimarknadsmodellen? Att fragglarna finns på riktigt och har upptäckts djupt nere i en grotta utanför den lilla staden Buffalo i Wyoming (vilket det har spekulerats om så länge)? Är det verkligen detta vi vill att det statliga forskningsstödet ska gå till?
