Mitt utbyte har gjort mig till nationalist

Igår hade en av svenskarna med sig en prästost. Vi satt på en lokal pub och diskuterade om det skulle regna imorgon igen när han drog fram det gula guldet ur sin ryggsäck. Hans föräldrar var på besök och hade tagit med sig den. Vi började frenetiskt förklara för icke-svenskarna vikten av att ha en “cheese slicer” hemma och hur värdefullt det min vän hade i sin ryggsäck verkligen var. Sedan raljerade vi om vad som är bäst att ha på sin knäckemacka, och oj vad man saknar Sveriges rektangulära form på knäcket. Att vi svenskar hade samma upplevelse av en ost skapade en känsla av samhörighet oss emellan. Innan jag påbörjade mitt utbyte på Irland var det viktigt för mig att åka själv, lära känna irländare och endast prata engelska. Jag såg mig själv debattera politik med Marianne och diskutera litteratur med Connell. Bli så insmord i allt som har med irländsk kultur att göra att jag bokstavligen skulle duscha i Guinness på morgonen för att sedan rida mitt får till föreläsning. Men så satt jag istället på puben och drömde nostalgiskt om smaken av prästost.

Att prata svenska har blivit ett sätt för att kunna slappna av. När jag pratar engelska letar jag i varje vrå av hjärnan för det rätta ordet, vilket oftast slutar med att jag slänger ur mig “slay” eller “vibe”. Det kan bli rätt påfrestande ibland. Så att få känna hur orden likt en bäck sorlar genom munnen utan minsta tankekraft har blivit en tillflykt. Det som händer när man pratar på ett språk man kan väl, men inte lika väl som sitt modersmål är att man nästan kan visa sin personlighet. Och det där “nästan” är otroligt frustrerande. Att säga ord såsom “grand”, “thanks a mil” och “craic” känns fortfarande påtvingat, det enda jag kan glädjas åt är att “fuck” används minst lika ofta i Sverige och rullar således naturligt av tungan. I mina konversationer på språket som inte känns som mitt, har jag ofta gått i försvarsläge. Jag har blivit en person som skulle ta en kula för Sverige och dess kultur, som genast tar strid om någon påpekar att svenskar är stela eller bekymrar sig över att vi lever i ett snötäckt Mordor i ett halvår.

I Sverige är min svenska identitet inte något jag går runt och tänker på. Men tillsammans med två resväskor på 25 kilo tog jag också med mig hela Sverige hit. Jag har blivit en representant för Sverige och den svenska befolkningen. För när alla dessa tyskar, fransmän, holländare och irländare återberättar något om Sverige kommer det vara baserat på den information som jag och mitt blonda hår gett dem. Och då vill jag visa oss från vår bästa sida. Gratis utbildning, vackra människor, köttbullar och potatismos, ABBA. Gängskjutningar, friskolor och Bert Karlsson hör inte hemma i den Sverigebild jag porträtterar för resten av Erasmus-studenterna. Att komma bort från Sverige har bara fört mig närmare det gulblåa landet uppe i norr. Under ett utbyte är hela poängen att lära sig mer om andra kulturer, men helt ärligt blir man bara mer och mer medveten om att nationalitet spelar en stor roll i ens självidentitet. Istället för att vidga sina vyer blir man tacksam över vad man har där hemma. Jag borde egentligen lära mig bättre iriska, bränna brittiska flaggan eller kanske öva på min jigg. Men så sitter jag istället och väntar på det ögonblick jag får känna osthyveln glida genom den ihåliga ytan igen. Det är inte symptom av hemlängtan jag känner, utan jag längtar efter den naturliga samhörighet som bara en delad kulturell identitet kan frambringa.