Studenten – ständigt i demonstrationstågets första led
Det är en åsiktstext. Alla åsikter är skribentens egna.
Ända sedan Émile Zola år 1898 skrev antagligen världens mest berömda öppna brev, J’Accuse…!, addresserat till den franske presidenten Félix Faure gällande den då världsberömda Dreyfusaffären, så har idéen om att den som är välutbildad också har ett krav på sig att uppmärksamma ibland svårupptäckta eller svårförstådda orättvisor, samt att på något sätt protestera mot dessa. Begreppet intellektuell började först bli vanligt förekommande i och med att flera kända och bildade kulturarbetare gjorde offentliga utspel om just Dreyfusaffären, där en judisk officer felaktigt anklagades för spioneri i det då mycket öppet antisemitiska Frankrike.
Det nittonhundratal som följde efter Zolas enmansupprop mot fördomar och inskränkthet i det samtida franska samhället skulle bli fullt av allehanda protestaktioner mot orättvisor. Arbetarrörelsens massmöten för bättre arbetsvillkor, gatuuppror i forna kolonier (och kolonialmakter) emot det koloniala arvet, 68-vänsterns eviga protesttåg med handmålade slagord på plakaten, Majrevolten och vår egen Kårhusockupation samma år; listan är lång men med en övergripande gemensam nämnare: studenter fanns med i alla dessa radikala rörelser och allt som oftast i ledande positioner. Kombinationen av teoretisk kunskap, stor medvetenhet om omvärlden och en gedigen misstro mot auktoriteter kan ju tänkas vara ganska ovanlig. Men jag är själv ett bevis på att den finns – även om jag för den sakens skull ännu aldrig gått i ett demonstrationståg.
De pro-palestinska demonstrationerna på och utanför universitetsområden i USA och Frankrike, med klassisk studentockupation som följd, visar att många yngre och välutbildade människor fortfarande ser det som en plikt att de – priviligerade åtminstone utbildningsmässigt om än inte på något annat sätt – ska stå i framkant och leda den offentliga striden mot de stora orättvisor som lever och frodas runtom på detta klot. Är det priset som de intellektuella, med sina analytiska kunskaper och färdigheter, måste betala för sin medvetenhet? Att använda sin position som samhällets hjärnor till att inte bara belysa utan också bekämpa onda gärningar (och tankar)?
Kan det till och med i viss mån vara en känsla av obetald tacksamhetsskuld som ställer studenten längst fram i demonstrationståget? Efter allt det som samhället har gjort för den ofta statligt utbildade studenten är måhända det minsta den unga intellektuelle kan göra att påvisa samhällets fel och brister, så att dessa kan rättas till. Allt efter personlighet, stil och smak så antar jag att vi alla på vårt sätt betalar tillbaka på den skuld vi står i till våra medmänniskor, som hjälper oss med allt det som vi inte själva kan göra. Själv betalar jag tillbaka på det sätt jag är bäst på: att med ordens hjälp sprida de kunskaper som min nyfikna, väldigt opraktiska hjärna snappat upp någonstans längs vägen mot det ouppnåeliga målet att bli “
