Ett år på Rackarberget
”Välkommen till Rackarbeget”. Skylten, solblekt och med ett avflagnat ”r”, sitter på det gula hyreshusets framsida, på taket till en inte riktigt harmoniserande tillbyggnad i trä. Jag har precis parkerat bilen, bredvid någon sorts konstinstallation av en fågel i metall som balanserar på en pelare omgiven av vildvuxna buskar. Det är sensommar, ett par veckor innan terminen drar igång, och jag står utanför det som ska bli mitt hem under min första tid som student i Uppsala. Slitna persienner hänger i fönstren, en basgång dunkar från grannhuset och varmt matos strömmar ut genom ventilationstrumman på matbutiken intill. Jag känner direkt att jag har hamnat rätt.
Ganska snabbt får jag lära mig att Rackarberget är en plats som andas historia. Namnet kommer från att den lummiga kullen – för höjdmässigt är ”berget” definitivt inte mer än just en kulle – under lång tid var hem till Uppsalas rackare. Rackaren fungerade som bödelns medhjälpare och hade, om möjligt, ännu sämre status än denne. Arbetsuppgifterna inkluderade att städa avrättningsplatser, tömma latriner samt en mängd andra mindre attraktiva uppdrag på temat död, blod och smuts. Du som snubblar hem i natten efter att ha fått cykeln stulen utanför Snerikes är alltså inte den första som går i mörka tankar här på gatorna.
Vi är många som kämpat oss upp för Rackarberget efter en sen kväll på nation, och den som nådde toppen kunde under mina första två terminer ofta få bevittna ett lite udda skådespel. Där ligger nämligen, som du säkert vet, Folkes livs; en liten och ganska oansenlig matbutik som trots stadens dyraste priser har en närmast legendarisk status i studentkretsar. Till en början trodde jag att det hade att göra med att butiken höll öppet dygnet runt, ett budskap som basunerades ut från stora skyltar på taket, men detta visade sig vara ren lögn. Personalen hade tvingats begränsa öppettiderna redan efter en kort provperiod, som tydligt visade att Uppsalas nattliv inte klarade av att få härja fritt i en obemannad matbutik. Trots detta hade ingen brytt sig om att ta ner skyltarna eller ändra öppettiderna på nätet, vilket innebar att en outsinlig ström hungriga nattvandrare lockades upp när nationerna stängt, ibland genom snö, regn och dimma, bara för att oförstående mötas av låsta dörrar. Där stod de sen med tomma blickar, ett nytt gäng varje kväll, tills någon barmhärtig förbipasserande stannade upp för att förklara situationen.
Förutom att nattetid möta dessa vilsna själar utanför Folkes har de största kulturhändelserna man kunnat uppleva i området under lång tid varit korridorsfester och stökiga valborgsfiranden i ekoparken. Rackarberget hade dock, kanske lite otippat, en helt unik roll i den svenska musikhistorien under några legendariska år förra seklet. På Rackispuben, som höll öppet i en källarlokal mellan 1976 och 1996, spelade nämligen flera av dåtidens största svenska band och artister. På arkivsidan rackis.se går det att läsa om hur allt från giganter som Cornelis Vreeswijk, Eldkvarn och Gyllene Tider till lite smalare aktörer som Rävjunk, Röda Bönor och Archimedes badkar besökte Rackarberget under dessa 20 magiska år. Området har även besjungits i mer modern tid av många av Uppsalas nutida musikexporter, och det var naturligtvis även här, i ett av de vita putshusen, som Veronica Maggio växte upp, här på Rackarbergsgatan 40 som hon höll den legendariska hemmafesten som blev grunden för megahiten ”Välkommen in”.
Nu står Rackarberget och väntar på nästa stordåd. Samtidigt byggs det för fullt, ett nytt lägenhetshus med parkettgolv i alla rum blev klart tidigare i år och det ska bli fler, vilket bland annat innebär att Folkes livs (som numera faktiskt håller öppet dygnet runt) kan komma att rivas till förmån för ett par nya byggnader längs vägen.
Nu tornar höga byggnadsställningar upp sig runt det gula hyreshuset, och en lyftkran skymtar ovanför taket. Strax före sommaren blev det vår tur, det var dags att renovera och alla hyresgäster tvingades ut. Nu ska de gamla köken byggas om, möglet skrapas bort, hyrorna höjas och kanske blir det nytt parkettgolv även här.
För den nya generationen rackarbergsbor som snart flyttar in väntar varken märkliga utbyggnader, flagnande skyltar eller slitna persienner. Jag hoppas att de kommer känna sig lika hemma som jag gjort ändå.
