Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser
Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är framåtnostalgisk till naturen. Konstant längtandes efter det som komma skall. I ljuset av detta romantiserande personlighetsdrag beslutade jag mig därför att åka till Köpenhamn en vecka innan skolan börjar. “Det blir som semester”.
Hittills har jag spenderat allt för mycket pengar på surdegsbröd och kokt ägg plus råkat dricksa över hundra DKK för två öl och fått tillbaka alldeles för lite av denna olyckliga summa i kontanter. Jag har bemästrat noll danska ord förutom “tack” och är stundtals förvirrad om de egentligen pratar tyska allihopa. Min rumskompis flyttade sin tandborste när jag råkade bryta den oskrivna regeln och ställde min i samma tandborstkopp.
Sanningen uppdagar sig: Jag är väl någorlunda halvensam. Därför lägger jag allt hopp på den 6 timmar långa introduktionsdagen som ska ske på fredag och ber att namnlekar och föreläsningar ska rädda mig från faktumet att jag inte gick på den danska introkurs alla andra utbytesstudenter verkar ha varit på.
Utöver min ensamhet har jag dessutom lyckats tajma Köpenhamns kallaste vinter på 16 år. Snöstorm, kuling och förfrusna läppar är de första veckornas ledord, men insikten att detta inte är normalt får i alla fall det hela att kännas lite bättre. Jag vägrar låta dubbla underställ och Musse pigg-liknande vantar stoppa mig från att anamma en cool köpenhamnsaura. Jag tror bara att jag måste ändra inställning, så från och med nu börjar min nutidsromantisering istället för framtidslängtan! Förhoppningsvis har min approach därigenom ändrats från överlevnad till njutning nästa gång jag hör av mig. För du Köpenhamn, jag vet att vi kan bli vänner, du kan väl hjälpa mig lite på traven bara?
