Rädd, punkt.
“Enda sättet att övervinna sina rädslor, är att utmana dem”
Det var något en psykolog sa till mig en gång.. Meningen har klamrat sig fast i mitt långtidsminne. Som ett kvarglömt Lutis-kvitto i jackfickan som man gång på gång lyckas komma åt. På något sätt ligger det alltid kvar där, skrynkligt och oväntat närvarande. Meningen får det att låta så enkelt, nästan provocerande. Som att rädsla vore något konkret; spindlar, höjder, sprutor. Något man kan ställa sig framför och besegra som i filmerna. Min rädsla har ingen form. Jag är rädd, punkt. Rädd för vad? Egentligen ingen aning - livet, världen? När världen känns för stor, för mastig att ta sig igenom. Eller när livet kastar dig i helt bisarra riktningar, får dig att känna svek, sorg, ilska och allt däremellan. Hur utmanar jag den rädslan?
Jag var ett försiktigt barn, rädd för allt. På skoldiscon stod jag tryckandes i matsalshörnet och väntade otåligt tills jag hörde mamma svänga upp med bilen utanför. I skolan vågade jag aldrig räcka upp handen, oavsett om det gällde att svara på en fråga eller be om hjälp på lektionen. Jag var så rädd. Rädd för att prata, för att höras, för att säga fel, för att vara i centrum. Medan alla andra var ute och spelade fotboll på rasten, satt jag i fritids-soffan, självmant, med min LasseMaja-bok. Jag var så rädd. Rädd för att ramla, att skjuta fel, att få bollen på mig, att någon skulle skrika på mig. Jag fruktade till och med barnkalas på grund av min rädsla för ballonger. Färgglada men fyllda av obehag. Jag var rädd för allt och alla; rädd för världen.
Det känns som att många kopplar rädsla med att vara blyg. Kanske bar min rädsla den masken när jag var det där oskyldiga flickebarnet som drog sig undan. I dag skulle nog ingen associera mig med blyghet, tvärtom. Om det är något jag lärt mig på senare år är det att prata. Socialisera mig. Så nej, jag är inte blyg. Rädd är jag däremot fortfarande. Hela tiden. Även om ballonger fortfarande är extremt obehagliga, så skulle jag påstå att alla barndomsrädslor skiftat form. Det är inte skoldiscon och presentationer som skrämmer mig längre. Nu är det skrämmande att växa upp. Speciellt när man är universitetsstudent och lallar runt i väntan på det fruktade hamsterhjul-arbetslivet. Jag får kalla kårar av vetskapen att jag en dag inte längre kommer att vara student; vem är jag då? Blir det inga fler silent dinners? Är det plötsligt oroväckande att bli redlöst full en onsdag? Och vad exakt kommer min diet bestå av om inte Nocco, proteinbars, tuggummi och 70-kr-humlan-mackor?
Detta borde egentligen stå med kladdiga bokstäver i min dagbok. Någonstans kändes det bättre att kasta det mot ett tomt Google-dokument och hoppas att orden känns lite mindre skrämmande när de får lämna mitt huvud. Texten stirrar tillbaka på mig med en ny insikt; rädslan verkar inte avta av att växa upp, även om jag utmanar den varje dag. Tre år in i vuxenlivet och rädslan är fortfarande envist närvarande i alla nya vuxen-saker jag gör. Många gånger har jag övertygat mig om att jag en dag kommer att känna mig färdig med rädslan. Som om en plötslig oräddhet ska komma in i mitt liv serverat på ett silverfat. Men ju äldre jag blir, ju mer börjar jag inse att den känslan nog aldrig kommer att komma. Någonstans vill jag också tro att jag behöver rädslan. Den har ett syfte; gör mig vaken och alert.
Slutsats: Jag ska fortsätta vara lite rädd av mig. Den är en del av mitt liv. Tre bokstäver i Isa. Tre Bokstäver i rädd. Det säger sig självt.
