Hem ljuva Uppland
Att känslan av lycka inte är närmare besläktat med geografi än vad rikedom är med pengar är en fin men felaktig uppfattning, vida spridd och ofta trodd. Sanningen är för många av oss ett långt mera jordnära förhållande de emellan, djupt rotad i hembygdens familjära mylla. Min släkt bebodde i forna tider främst Sörmlands och, i någon mindre mån, Västmanlands mälarnära socknar. Men min egen historia börjar liksom landet Sveriges i ett annat landskap, det landskap som ligger norr om Mälaren (Södermanland ligger söder därom och Västmanland ligger till väster därom, därav namnen – fyndigt, eller hur?).
Uppland, Svea rikes vagga och fortsatta centrum, är det senaste av de svenska landskapen att uppstå ur världshavet likt ett omvänt Atlantis. Där slutar måhända jämförelsen, då inte ens de mest inbitna upplänningarna finner något särskilt paradisiskt över denna utbuktning i öster. Landskapets skönhet (läs: brist på nämnda kvalitet) omnämnas nästan enbart i relation till hur vackert det är i närbelägna Dalarna. Uppland har en för svenska landskap nästan unik avsaknad av berg och dalar; det mesta av dess yta består av odlad jordbruksmark, naturliga slätter och vanlig tråkig blandskog. De flesta inbyggare i landets geologiskt yngsta men politiskt och religiöst viktigaste landskap ser hellre sig själva som stockholmare eller uppsaliensare – upplänning har något mycket nedlåtande lantligt och provinsiellt över sig, liksom det naturligt luktar granskog och diesel om värmlänning och norrlänning bär på en osviklig känsla av generationers självvalda utanförskap.
Nu uppstår självfallet risken att författaren till denna lilla hyllingsskrift misstänks vara storsvensk nationalist; något han här mycket bestämt och illa kvickt vill avvisa. Jag struntar faktiskt blankt i det mesta som utgör Sveriges yta. Jag har ingen särskilt stark relation till götalandskapen eller landets nordligaste halva. Står jag inför möjligheten att välja så fortlever jag gärna mina framtida dagar och nätter norr om Mälaren och söder om Dalälven. Jag blir till och med mer sentimental och blödig än vanligt då jag, så sakta jag finner det lämpligt att krypa fram på landsvägarna, genom bilrutan ser min barndoms älskade hemtrakter stryka förbi.
En gång i min spretiga ungdom skrev jag en komiskt menad liten dikt där jag iklädde mig rollen som Ärkeupplänning. Denna dräkt har jag, ovetandes om det förrän jag nu sitter här med det skrivna beviset framför mig, återigen beklätt mig med. Så i sann uppfostrande och turismbejakande anda avslutas därför denna modesta hyllningsskrift med att i klingande lyrisk prosa besjunga Uppland, denna östliga landsända som koloniserat Ryssland och beskyddat vårt land från densamma, som tidigt valdes som av ödet att styra över Europas femte största nation till ytan, det landskap där flest valt att bo (eller haft turen att födas och varit intelligenta nog att stanna kvar) men som ändå till största delen består av en varierande och levande landsbygd inmutad mellan stora mörka skogar och små glittrande insjöar.
Nu har äntligen också Uppland, länge med viss rätta uträknat som platt, trist och fult, fått sin beskärda del av smicker.
