Den ambitiösa studentens guide till akademisk storhet

Inför etthundraårsjubileet av Sveriges bästa och mesta studenttidning har jag valt att i guideformat valla såväl den naivt nyblivna som den skumögt erfarna studenten genom den snårskog av uppblåsta gasjättar och imploderande nebulosor som det akademiska kosmoset utgörs av. Varför undertecknad kåsör inte själv valt att följa sina egna – för övrigt mycket goda och sunda – råd är ingenting som kommer att beröras i det nedanstående. Det är kåsörens gudagivna privilegium att kunna säga åt andra vad de borde göra och inte göra, utan att någonsin behöva betyngas av bördan av en motsvarande prestation.

Steg nummer ett är egentligen alldeles för enkelt för att räknas som ett steg i sig självt. Det nedvärderar alltså de följande stegens betydelse så till den milda grad. Men för lättfattlighetens skull gör vi här ett regelvidrigt undantag och kallar alltså det ytterligt simpla tilltaget att vara den absolut främsta studenten på sitt program eller kurs för ett steg. När denna lilla icke-nämnvärda bagatell är klar återstår endast två små trappavsatser innan hela den akademiska världen ligger för dina fötter och varje berörd fakultet kämpar med näbbar och klor (eller en egen ceremoni i aulan och en obscent hög lön) för att få just DIG som professor.

Det andra steget att ta, då en viss status har tillförsäkrats, är att aktivt och med en oursäktande hänsynslöshet och uppfinningsrikedom misskreditera, smutskasta och på alla andra tänkbara sätt motarbeta sina kollegor. Det är det garanterat säkraste sättet att nå akademisk framgång och dessutom tämligen smärtfritt (inte för din omgivning såklart, men vem bryr sig om den). Alla dina forskaridoler har gjort det, så kliv ur sadeln på din höga häst och tillåt dig själv att njuta när en före detta kursare och potentiell rival om doktorandtjänsten felaktigt och på grund av din själviska elakhet portförbjuds från sitt drömliv.

Och så, sist men sannerligen inte minst, steg tre (3; III): stjäl. Råna forskningsframsteg. Sno andras rön och var snabb med att publicera dem som dina egna. Skulle du åka fast så kan du med lätthet försvara dig framgångsrikt med att du orättvist och felaktigt blivit utskriven ur forskarlaget som nått fram till resultaten. I det virrvarr av förkortade titlar och initialer för aldrig annars använda mellannamn så är det få granskare som skulle märka om ditt namn någonsin stått med eller inte. Man får inte vara dum, som professorn sa, då kan man bli lektor. Och det vill egentligen inte ens de minst ambitiösa studenterna