De långa utbildningarnas olidliga tidevarv
Jag minns med ljuv glädje min barndoms idylliska dagar. Tyvärr mörkades denna oskuldsfulla tid av det värsta tvång som någonsin mänskligheten utsatts för: formell utbildning. Detta må chockera några, som möjligen drar sig till minnes min egen mycket långa studietid, som genom tidigare kåserier blivit väldokumenterad. Men sanningen är inte alltid så enkel, verkligheten inte alltid så chimärfri. Som exempel kan nämnas att jag faktiskt växte upp i USA utan att någonsin vara där: på grund av alla intryck från andra sidan Atlanten, kändes det ibland verkligen som om jag levde i Amerika och jag funderade vid ett kort och förvirrat tillfälle över hur kul det hade varit med en dagsresa till Ohio i familjens gamla silverfärgade Volvo 240 kombi. Delstaterna var mig en bra bit upp i tjugoårsåldern långt mer familjära än de svenska landskapen jag faktiskt kunde göra dagsutflykter till.
Då jag fortfarande besitter en tydlig tendens att abrupt byta ämne så förvånar det kanske föga att jag kallades för Filosofen i skolan. Många barn som gör det har tydligen diagnoser säger de som säger saker, men mina enda diagnoser är och var livlig fantasi, auktoritetsförakt och allmän galenskap, och sånt finns det ingen medicin för (i varje fall inte då detta skrivs). Jag tyckte bara helt enkelt att mina egna idéer och fantasier var bra mycket roligare och mer intressanta än lärarnas. Utöver bristande fantasiförmåga var det i övrigt inget fel på det utsnitt av den mellansvenska lärarkåren som jag mötte. Jag önskade bara vara självlärd i allt, en verklig autodidakt. Men för det krävs också att man åtminstone i viss mån tar del också av andras idéer. Det finns få vackrare syner än en välfylld bokhylla – det har jag alltid tyckt – men dessvärre tog det lång tid innan jag förstod att böcker faktiskt också kan fylla en intellektuell funktion, snarare än en bara rent estetisk. Allt är såklart skolans fel, med dess tvång på att vi skulle läsa en massa tråkiga tonårsböcker om hembräntfyllor och herpeshångel.
Nuförtiden (för att börja paragrafen som en sann reaktionär) så behövs det formell utbildning till så gott som varje tänkbart yrke. Årslånga utbildningar krävs även för det som rimligen tar ett par veckor att lära sig hyggligt. Snart får du väl inte ens titulera dig arbetssökande om du inte först läst en kurs i hur du söker jobb och en annan i hur du överlever både ekonomiskt och själsligt på de korvören staten slänger åt dig på sitt typiska översittarmanér. Det enda positiva med mer utbildning skulle möjligen vara ett stadigt sjunkande antal fall av bildningsångest i samhället (läs kåseri från den 8:e februari 2023 för en fullständig redovisning om detta ämne). Att man däremot sällan blir bildad genom en utbildning är såklart en helt annan femma. Denna särskilda typ av mindervärdeskomplex har dock aldrig drabbat alla yrkeskategorier jämnt; exempelvis kommer bildningsångesten förmodligen att fortsätta florera bland akademiker. Andra kommer lindrigare undan. För det som till exempel yrkeschaufförer inte vet, det är antagligen inte heller värt att veta, då dessa ju ägnar hela dagarna åt att lyssna på pratradio.
Som en avslutning på denna utläggning om en sak vill jag avhandla något helt annat, nämligen den nutida, globala barnslighetskulturen som vuxit sig allt starkare under 2000-talet, som mer eller mindre gjort det till en ny mänsklig rättighet att få vara barnslig. Pappor i övre fyrtioårsåldern jagar Pokémons på grannarnas gräsmattor och skämmer ut sina stackars barn, utan att omvärlden reagerar nämnvärt (möjligen att barnen istället får utstå arga blickar och tillsägelser från andra vuxna för att de inte visar större förståelse för sina pappors utlopp av prepubertal lättvindighet för lagar och regler). Personligen tycker jag att barnen borde bli mer vuxna och börja förvärvsarbeta tidigare. Då har barnen av idag med lite tur möjlighet att gå i pension kanske redan vid 90.
