Bland fårskallar och studenter
Lambskallegasquen är den äldsta kvarlevande gasquen i Uppsala och varje höst drar studenter i alla trådar de kan för att kunna få tag i en biljett till denna mytomspunna tillställning. I år har det varit högre tryck än vanligt, för denna gång firas dess 75-årsjubileum. Konceptet är så bisarrt att man bara måste pröva det. Få är där för den kulinariska upplevelsen, utan man är där för konceptet om en trerätters middag strukturerad runt att äta fårhuvud. Vissa går med i nationen bara för att kunna få tag i en biljett.
Antingen är man med i Gotlands för att gå på Lambskallegasquen, eller så går man på Lambskallegasquen för man är med i Gotlands. Faktum är att nationens förstekurator gick med i nationen från första början på grund av gasquen, något han avslöjar när Ergo träffar honom några dagar innan tillställningen. Gasquen utgör minst sagt en stor del av nationens identitet. Själv tillhör jag den andra kategorin och på bussen dit känner jag känslan av när man prövar en berg-och-dal-bana för första gången, på väg uppåt och helt ovetande om vad som väntar en efter första svängen. Som recce har jag hört rykten om gasquen under hela terminen, mer än en person har jämfört den med självaste julafton. Nu är det äntligen upp till bevis.
Gotlands kuratorer är iförda den traditionella lambskalledräkten bestående av en fårskinnsväst och en fårskinnshatt med påklistrade horn. Det är svårt att sticka ut mer än vad de gör bland detta hav av frackar och klänningar. Tal hålls, förrätt serveras och sånger sjungs, men det som alla otåligt väntar på är fårhuvudena. I hela 75 år har studenter alltså suttit och väntat på att få äta fårtunga och kind för att sedan lägga ögat i snapsen. Man måste nog ändå kalla det för ett mirakel att just denna gasque har överlevt alla dessa årtionden.
Till sist tågar Gotlands nations orkester in och börjar spela på en visa. Två av serveringspersonalen skuttar in, klädda i fårskinnsdräkter och bärande på varsitt fat med en fårskalle. Vi klappar i takt med musiken medan de utför en slags dans där de skuttar runt mellan borden. Till sist stannar de på andra sidan rummet och serverar de första skallarna till inspektor och proinspektor. Sedan tågar resten av serveringspersonalen in, iklädda vanliga skjortor, och serverar den efterlängtade huvudrätten till oss dödliga.
För en av mina bordsgrannar är det här fjärde gången han är här och han förklarar att han helt enkelt gillar smaken. Mina andra bordsgrannar verkar inte ha lika stor aptit, en är till vardags vegetarian, men förklarar att av alla kvällar att bryta mot det så är det den här. Jag tycker egentligen att det är märkligt att jag anmält mig som vegetarian. Om det istället hade varit en lambsteksgasque skulle jag gladeligen ha bett om kött, men på något vis känns det mer respektlöst att dansa omkring med ett ansikte än en anonym muskel. Dessutom skulle man kunna argumentera att det är mer etiskt att äta fårhuvud då det ändå är en restprodukt.
Efter att ögonen har lagts i snapsen och vi fått saffranspannkaka till efterrätt funderar jag på festens framtid. Det största hotet mot gasquen är att det för varje år blir allt svårare att få tag i huvudrätten, det är tyvärr betydligt svårare än att ringa närmsta fårbonde. I år kom huvudena hela vägen från Irland, med det kanske var värt det för enligt de mer rutinerade har de haft mer kött på sig i år. Jag tycker det hela är en makaber fest, men jag kan inte argumentera för att huvud är värre stek. Jag kommer förmodligen fortsätta gå på gasquen för allt annat som sker under kvällen, men jag vågar inte förutspå om jag kommer att våga mig på att gå som köttätare. Förhoppningsvis kommer även ett 100-årsjubileum firas!
