Får man någonsin känna att man gör ett bra jobb?

nbsp;

Jag lärde mig för länge sedan att jag aldrig någonsin bör läsa om en text jag själv skrivit sedan den blivit inlämnad, graderad eller publicerad. Naturligtvis gör jag det alltid ändå, med motiveringen att även misstag bör återvinnas. Men jag ångrar mig alltid bittert efteråt.

Allra värst är det de gånger det faktiskt kändes riktigt jävla fint just vid inlämningen. När jag för en gångs skull var bara så nöjd, tänkte att visst fan är man bra fyndig ändå och det här är vad jag borde göra med mitt liv Sedan kommer återlämningen, eller ännu värre, publiceringsdagen. Jag bläddrar fram till mitt alster med en viss förväntan, nästan lite pirrig, ser liksom fram emot att få gotta mig i min egen överlägsenhet för en stund.

Ångesten kommer över mig som en skenande ångvält redan efter sju, åtta rader. nbsp;Undantagslöst. Vilken jävla skit Har jag skrivit det? Var jag full? Har någon läst? Att det står VG i kanten spelar ingen roll. Jag har det ändå svart på vitt där framför mig. Jag är usel. Värdelös. Och lyssnar jag noga kan jag höra hur Svenskt Näringsliv hånskrattar långt borta. ”Vad var det vi sa? Humanist Bah ”

Och det är okej så länge det rör sig om uppsatser och inlämningsuppgifter. Men när det handlar om betalda jobb – då är det fan illa. Åh, alla gånger jag fått sätta mig på händerna för att inte ringa och säga upp mig innan de ringer och ger mig sparken – för det bara måste de ju göra när de läst det här ... nbsp;

Nära och kära är mer än lovligt trötta på mitt gnäll. ”De kommer att hata mig”, ”Jag blir underkänd”, ”Ingen kommer någonsin vilja anställa mig igen ”. Peppar, peppar, hittills har jag alltid blivit motbevisad. Men varför minns jag aldrig det inför nästa gång? Samma känslomässiga berg-och-dalbana inför varje nytt jobb. Det är inte arbetet som tröttar ut mig, det är de medföljande emotionella kriserna.

Kommer man någonsin att få känna att man gör ett bra jobb? Eller är den ständiga känslan av misslyckande en del av den mänskliga konstruktionen? I så fall ber jag att få reklamera – under de här premisserna kan ju ingen arbeta.

Jag tror att det här är ett utbrett fenomen. Skrämmande 44 procent av oss studenter går omkring och oroar oss för att någon ska avslöja oss som de bluffar vi antagligen är, det visar en undersökning gjord av Manpower och Kairos future. Högutbildade i arbetslivet känner likadant. Kanske bör människan uteslutande ägna sig åt sådant som ger konkreta och mätbara resultat? Typ odling, fiske och skogsbruk. Åh, härliga tanke. Aldrig mer är ”bra” eller ”dåligt” en subjektiv bedömningsfråga. Står huset? Rullar bilen? Jäser degen? Godkänt. I annat fall, gör om, gör rätt.

Men alla former av studier, forskning och kreativa yrken är tamejfan en pina från början till slut. Ångestfyllda dagar, sömnlösa nätter, den eviga kampen mot deadlinen, för ett slutresultat som man själv tycker är skit.

Eller är det folket det är fel på och inte sysselsättningen? Kanske de själsunda människorna inom lager, industri och transport (se ovan nämnda undersökning) skulle göra våra jobb utan minsta uns av självkriticism.

I så fall måste ju lösningen vara psykologiska tester i samband med antagning till högre studier. Finns psykisk ohälsa i familjen eller minsta antydan till svaga nerver, får du söka dig någon annanstans.

Men själv är jag ju redan inne och måste väl göra det bästa av situationen. Dags att sätta upp ett par grundregler: 1. Läs aldrig om dina egna texter. 2. Om någon berömmer dig för någonting; känn inte att du måste vara källkritisk. 3. Blir det skit? Spela roll. Statistiken tyder på att dina överordnade också bara bluffar.

nbsp;