Ha Jag skrattar mitt forntida jag i ansiktet
Jag läste igenom lite gamla krönikor inför skrivandet av den här och fastnade vid ett stycke från en krönika som handlade om att jag var (...är) trött på att vara fattig:
Jag är så trött på att vara fattig att jag idoliserar det liv som väntar på mig till sommaren när jag får ut min examen. Äntligen kommer jag att ha en arbetsplats att gå till. Jag kommer att kunna konsumera mig lycklig, kanske till och med lägga undan lite pengar.
Ha Jag skrattar mitt forntida jag i ansiktet. Haha Trodde jag verkligen att jag skulle ha en arbetsplats att gå till? På riktigt? Jag har ju pluggat media, hela världen är min arbetsplats. Ingen vill anställa mig. Med min dator i hand kan jag slå mig ner varhelst jag vill och vänta på att pengarna ska rulla in. Nu rullar tyvärr inte pengarna in av sig själva och det spelar liksom ingen roll hur många kaffe jag sänker på närmsta café med gratis wifi, utan uppdrag blir det inga pengar och utan pengar är det omöjligt att konsumera sig lycklig. Men tolka nu inte det här som att jag är arbetslös. Vi mediafolk är aldrig arbetslösa – vi frilansar.
Rätt var det är trillar det ändå in något uppdrag. Sedan 2009 har jag jobbat extra som retorikkonsult och kursledare, och under hösten har jag haft lite att göra. Men när jag sitter där med en 50-årig bankman i kostym och talar om för honom att hans anslag inte är tillräckligt intresseväckande väntar jag mig fortfarande att han ska ställa sig upp, peka på mig och säga något i stil med ”vem fan är du då, din osnutna skitunge? Sitta här och tro att du kan lära mig någonting. Tror du inte jag vet att du bara låtsas, att du egentligen tycker att det här är skitläskigt och känner dig som ett barn som spelar vuxen?”.
Det har lyckligtvis inte hänt än. Men oron för det försvinner inte. Jag tog upp problemet med min kompis statsvetaren som i tre år har arbetat med att utvärdera verksamheter i den offentliga sektorn för en av Sveriges största revisionsbyråer, och till min stora förvåning berättar han att han känner EXAKT likadant. Vi har båda haft en idé om det här med vuxenheten och arbetslivet, att man på naturlig väg ska växa in i de skorna, men trots att vi både är närmare 30 än 20 känner vi oss fortfarande som två praktikanter som någon glömt bort att gömma undan inför det viktiga mötet.
Det jag är rädd för är att jag ska vakna upp om tio år och fortfarande känna mig malplacé. Tänk om jag aldrig växer in i vuxenskorna och får uppleva det där lugnet som jag föreställer mig att duktiga yrkesmän och kvinnor känner när de jobbar. Det suger ju redan som det är att jag kommer att behöva jobba tills jag är 65, om jag dessutom ska behöva ha en klump i magen varenda dag kommer någon till slut behöva släpa iväg mig till ett madrasserat rum och pumpa mig full med valium.
Fake it til you make it kanske du tänker nu. I mitt fall måste jag nog make it innan jag börjar fake it, men tack för tipset. Verkligen. Tack.
Johan Falkman
