Vad är det sjutton vet egentligen?

Den som är hemmastadd i religiöst språk eller i äldre lagspråk känner kanske igen verbformen på -e: Varde ljus Tillkomme hans rike. Kvinnan tige i församlingen. Gånge hatt till och huva från. (Den grammatiska benämningen är presens konjunktiv eller optativ.) Formerna känns åldriga och högtidliga. Men det finns också vardagligare exempel: Leve våren Gud give att de är oskadda Nåde dig Det vete fan/sjutton/tusan eller katten … Och så förstås tack vare och vare sig, där vi knappast längre tänker på att vi använder en form av verbet vara.
Verbformen på -e uttrycker en önskan, en bön eller att talaren är nöjd eller missnöjd med något. I äldre tider kunde man bilda optativformer till alla verb. I dag finns formen kvar bara i fasta uttryck och i citat. Det är alltså inte så konstigt att den som börjar fundera över uttryck som det vete fan gör en omtolkning med i, kanske som parallell till uttrycket i helvete.
Uttrycken med sjutton (eller attan, det vill säga aderton eller tusan det vill säga tusen) är milda svärord. Den svärande låter bli att nämna huvudordet, nämligen djävlar. Den ursprungliga betydelsen av det vete sjutton är alltså ungefär det må sjutton djävlar veta, och en konstruktion som jag vete sjutton är svår att tänka sig. Kåseriförfattarens formulering jag vet i sjutton visar att språkförändringar inte alltid är bundna av logiska lagar.
En klassisk omtolkning bidrar de flesta Uppsalastudenter till att sprida. När Herman Sätherberg skrev texten till det som skulle bli Nordens mest sjungna studentsång använde han en verbform som redan på 1850-talet var ålderdomlig: Sjungom studentens lyckliga dag. Imperativformen sjungom, med betydelsen låt oss sjunga, brukar i dag oftast tolkas som verb plus preposition: sjung om. Men i nästa versrad återkommer imperativformen: Låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Just verbformen låtom har hittills levt skyddad i den religiösa stilens reservat: Låtom oss bedja. Men i nya versioner av böner och i nyöversättningen av bibeln slopas de gamla formerna.
Språkhistorien pågår