Festivalien på kinesiska

Efter ett och ett halvt års studier i kinesiska gav jag upp. Trots klarade tentor och genomstavade läseböcker insåg jag att jag inte skulle lära mig kinesiska om jag inte levde med språket. Alltså bytte jag Uppsalas SVC för Beijings språkuniversitet.
Som varje sann utbytesstudent vet är den lokala kulturen viktig. När jag fick nys om en festival för rock och punk var lyckan stor. Här skulle Beijings alternativa musikscen; den genuina, ytterst lokala och fullkomligt unikt kinesiska moderna kulturen, undersökas.
Att anlända till ett festivalområde i en park där människor flyger drake är onekligen rätt kinesiskt. Men. Så fort vakten har rivit mina och mina kamraters biljetter och vi släppts in på området blir Kina ett minne blott. Vi befinner oss istället i Festivalien.
Festivalien är ett ingenmansland, en gråzon som kan existera var som helst på jorden oberoende av religion, klimat eller styrelseskick. Det verkar uppstå när ett område hägnas in, förses med högtalare och tar sig namnet festival. Här finns lera - och notera att i övriga Beijing är klimatet varmt och torrt. Här finns billig plastmuggsöl. Här finns tält och liggunderlag, hemgjorda bandtröjor och bajamajor på led. Runt omkring oss blickar Kurt Cobain ut från t-shirtmagar.
I Festivalien hittar vi pojande ungdomar av obestämbar etnicitet med batikfärgade sjalar i håret; piercade tokpunkare med decimeterhöga tuppkammar; gyttjekravlande festivalrävar i ölkoma. Efter en timme har vi lokaliserat de andra svenskarna på området. Efter två timmar hittar vi svenska bandet Amores Perros i programmet. Efter tre timmar släpper jag alla tankar på att hitta det genuint kinesiska bland öltälten och leran.
Och tja, när jag lyckats med det är Festivalien en charmig plats. Hårdaste punkbandet, Brain Failure låter som ett ungt The Clash på kinesiska. Hang on the Box har coolaste sångerskan och fantastiska texter på chinglish. Ölen kostar fem yuan glaset.
Och någonstans i den ordningen inser jag att även Festivalien har vissa lokala varianter. I sin kinesiska tappning blir Che-bindlarna och CCCP-jackorna inte retro-kommunist-chica, utan helt politiskt korrekta attiraljer. Hakkorsen som skymtar som halsband och på tröjor är inte heller lika skräckinjagande för ett land som inte upplevt Förintelsen. Här är nazismens brott lika påtagliga som till exempel svältkatastrofen i samband med Det Stora Språnget är för den genomsnittliga Uppsalastudenten. Till sist orkar jag inte ens bli provocerad längre.
Kanske är det lika bra. För möjligtvis är det just i de här detaljerna som det genuint kinesiska finns: Bland armbindlar, punkare och Yanjing-öl.

Ada Fredelius har pluggat kinesiska vid Uppsala universitet i ett och ett halvt år och är just nu i Beijing för att skriva C-uppsats.