Befogad nyårsångest

Några vaga bilder av hur jag går längs en lång väg. Jag ramlar i ett snöklätt dike och reser mig igen och plötsligt står jag på min egen farstutrappa. Jag öppnar dörren och ramlar in och så kommer mamma springande. Vad har du gjort, jävla unge skriker hon, en örfil viner, hon skriker något mera som jag inte hör och plötsligt är jag inne på toaletten, ligger och sover med huvudet på locket. Det är nyårsafton, jag är tretton år och har för några timmar sedan druckit en halvliters blandning av öl, konjak, whisky, cider och julöl.
Morgonen efter sa mina föräldrar att de tänkte sälja vår hund och att de var tvungna att skiljas på grund av vad jag hade gjort. Det var den värsta dagen i mitt liv, jag tillbringade den mellan sängen och toaletten. Först grät jag och så spydde jag och så grät jag igen. Än idag minns jag tydligt hur jag knöt tummen i näven och lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG mer skulle dricka. Det var mitt första nyårslöfte och sedan dess har det varit något ångestladdat kring det.
Oftast kommer nyårslöftena dagen efter. Det är löften om att vi ska bli nya människor, löften om att vi ska göra bot. Oftast håller vi dem bara ett litet tag. Jag vet inte hur många gånger jag har lovat att sluta röka. Eller hur många gånger jag har bestämt mig för att bli lärare. Jag kommer nog att göra varkendera. Men inför nyårslöftet kommer jag att fortsätta vara lika naiv. Jag kommer lova igen, misslyckas och få ångest.

Några veckor innan förra året gick till ända läste jag en bok som handlade om just detta, löftet om att bli en ny person. Boken heter Nyår och är skriven av Stig Larsson. Där driver huvudpersonen Kenneth runt i hopp om att bli en människa han själv kan tycka om. Problemet är bara att han inte har en aning om vad han ska göra för att gilla sig själv. Boken är som en labyrint i en människas psyke där ingen väg känns mer rätt än den andra. Slutligen hamnar Kenneth på mentalsjukhus där han genomgår den ena behandlingen mera meningslös än den andra.
Boken var en uppenbarelse för en som har ångest inför nyårslöftet. Den illustrerar känslan av hur det förflutna smyger sig på bakifrån och överrumplar oss. Själva står vi där handfallna, utelämnade åt vår ångest. Det enda vi kan göra är att försöka igen och igen och igen. Inte så trösterikt direkt. Men kanske ska det inte vara det heller. Det kanske är bra att inte försonas med tanken på att man röker? Eller att man inte kan ta tag i sitt liv och utbilda sig till något? Kanske borde man vara lycklig över att man på tolvslaget (eller dagen efter) har hopp om sig själv och att man fortfarande tror på att man kan bli bättre.
I år lovade jag inget vid tolvslaget. Anledningen var enkel, jag hade inte tänkt ut någonting i förväg. Morgonen efter hade jag huvudvärk och ångrade att jag tog den där sista drinken. Jag rökte en cigarett och kom på att jag faktiskt inte brutit mot något löfte. Jag var fri att röka hur mycket jag ville. Men det kändes tomt, fattigt på något sätt, så jag lovade mig själv att sluta. Det höll i alla fall ett par dagar.