Sista april visar vilka normstyrda idioter de flesta av oss är.

Vad betyder egentligen sista april för Uppsalas självbild? Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför sista april är så viktigt i Uppsala, men uppenbarligen finns det en lockelse i den dyngraka, högljutt flabbande och allt som oftast huttrande kollektivism som staden ger uttryck för dagen innan arbetarrörelsen firar det folkhem som nu är nedmonterat.
Kanske beror det på att Uppsala inte riktigt har någon stolthet. Akademiska värden har ju inte riktigt bäring i alla sammanhang. Inte hedniska kultplatser heller. Sista april och mycket kråkfåglar, det är vad vi kan stoltsera med. Valborg är det sista vi har kvar av akademisk tradition.
Möjligen växer sistaaprilfirandet i takt med att den akademiska världen förlorar status. Lite på samma sätt som julfirandet tar mer plats allt eftersom samhället profaniseras. I slutet av 1600-talet, när religionen fortfarande tog hyfsat mycket plats i samhället, hade Ikea aldrig julskyltat redan i augusti. Snart, gissningsvis ungefär samtidigt som alla humanistiska ämnen slås ihop till någonting som antagligen kallas teknisk historia eller liknande, kommer sista april att börja i mitten av februari och räcka ända till sensommaren. Midsommarafton kommer att glömmas bort eftersom alla är så förbannat trötta på sillfrukost.

Det spelar ingen roll om man försöker hålla stånd och ignorera hela kalaset. Den där förväntningen som byggs upp av irriterande förfestare kvällen innan och tvåtimmars köer på systemet i kombination med att menande höja på ögonbrynen åt alla studentikosare studenter som trippar runt i hatt och hyperventilerar med illa dold upphetsning går inte att motstå. Själv har jag försökt fly flera gånger. Men jag har alltid kommit tillbaka. Och det året jag sökte asyl hos vänner i Umeå blev det dålig relation när jag tvingade dem att sitta under björkarna i en folktom park för att dricka folköl och leka dumma lekar. Urinvägsinfektion, för helvete fräste de i kör och nästa år kom de som vanligt på besök till Uppsala istället.
Inte för att det borde spela roll. Uppsala är med undantag för någon kvardröjande snöhög lika kallt och ovälkomnande som Umeå i slutet av april. Av någon anledning blir det bara roligare att vara drängfull klockan tre på eftermiddagen om man är det tillsammans med 10 000 andra och slipper känna sig socialt stigmatiserad. Om inte annat så visar sista april vilka normstyrda idioter de allra flesta av oss faktiskt är. Fast det är kanske tur att tillfälle ges. Alla andra dagar vore det riktigt patetiskt att raggla in på en pizzeria på Kantorsgatan, beställa och sedan sätta sig ner för att samtidigt somna och få näsblod och en stund senare vakna med ett ryck och skrika salami För att ta ett exempel ur luften, alltså. På valborg är det bara lite tragiskt.

Det blir liksom festligt bara för att man gör saker man aldrig skulle göra i vanliga fall. Varför skulle annars tusentals i vardagen, gissar jag, helt sansade individer samlas för att ta på sig en mössa och rusa nedför en kort backe. Eller stiga upp tidigare än de behöver för att klämma sig mot broräcket vid en å som nästan är ett dike och tjoande iaktta en massa våta teknologer. Det behövs kanske undantag som bekräftar vardagen.
Egentligen är det morgonen efter som är bäst. En av fördelarna med att börja festen alldeles för tidigt är att man slocknar innan elva och får en chans att börja om följande dag. Uppsala är en främmande och ganska exotisk plats i ottan på 1 maj. Kommunens städbataljon går till massivt angrepp med en imponerande disciplin. Det ligger ett svagt sorl av brustabletter över staden och hela centrum doftar som en nergången tunnelbanestation som någon har slitit taket av i en apokalyptisk dröm. Det är inte utan att man börjar längta efter nästa års fest.