Vikingablod

Svenskar som är utomlands har alla stött på dem. De som tror att Scandinavia = Utopia. I Edinburgh kallar vi dem Scandinavian lovers. Att vara Scandinavian lover sträcker sig långt bortom att handla på Ikea eller tro att alla svenskar är långa, blonda och snygga. Det är mycket mer perverst än så.
I Skottland är skandinav nämligen = viking. Skottarna betraktar vikingarna delvis som sina, för på 900-talet flyttade en hel del norrmän hit som bosättare. Uppenbarligen kom de bra överens med högländarna och assimilerades snabbt in i samhället - det är därför det finns dialektala ord här som påminner om svenska, exempelvis bairn (barn), greet (gråta), flit (flytta) och whit ye efter? (vad är du ute efter?)
Eftersom Skottland har ett ganska känsligt förhållande till England (tänk Braveheart), betraktas vikingarna fortfarande i hög grad som allierade. Till skillnad från engelsmännen avstod vikingarna från att bränna ner byar, våldta och massakrera de stackars strävsamma högländarna som inte ville någonting annat än att vara ifred. Skottarna hedrar vikingarna till exempel genom att ha på sig vikingahjälmar på gatorna.
(Det bör nämnas att det inte alltid är positivt att vara viking. You were all about raidings, säger en kille anklagande till mig och jag känner mig lika handfallen som när en norrman en gång skällde ut mig för att jag inte hjälpte Norge under andra världskriget.)

Nyligen sändes ett tv-program i Skottland som hette True Blood of the Vikings (obs sant ). Programidén gick ut på att spåra vikingagener hos befolkningen i små skotska, inavlade byar i Högländerna. Efter att programmet hade sänts var alla i Skottland säkra på att de var av ädel vikingabörd. Det var förstås jättebra - ytterligare ett sätt att markera avstånd gentemot England. Med andra ord tycker skottarna att de har mer gemensamt med mig i egenskap av renblodig skandinav än vad de har med det engelska förtryckarpacket vars gener lär vara rejält uppblandade vid det här laget.
Träffpunkten för Braveheart-fans och Scandinavian lovers är kursen i fornisländska, old Norse, på Scandinavian department. Den består av mig och tre män. Två wannabe-vikingar från Nordamerika och en riktig viking från Skottland (åtminstone enligt egen utsago - han har fått sina gener undersökta). Den ene nordamerikanen äger E-types samlade album. Den andre har ett specialintresse i vikingabåtar och medeltida slagfält. Nästa vecka ska han ha en presentation om svärd.
För dem är jag kursens exotiska inslag och efter ett tag inser jag att det någonstans faktiskt är smickrande. Som svensk är jag inte reducerad till Abba den här gången - utan till viking. I Sverige ser jag ut som resten av befolkningen, i Skottland är jag en valkyria.
Därför rullar jag mina tungspets-R, spänner musklerna och håller tillsvidare tyst om mitt blonderade hår och tyska påbrå.