Geni eller pitbull

Det finns ett avsnitt i Zadie Smiths campusroman On Beauty där modern Kiki konstaterar att det är den religiöse storebrodern Jerome och inte den hårt studerande lillasystern Zora som är familjens geni. Till skillnad från drömmaren Jerome är Zora driven som en pitbull, tillrättavisar gärna sina lärare och drämmer i diskussioner till med: After Foucault, what’s the point? Zora är skitjobbig. Dessutom beskrivs hon sadistiskt av Smith som en finnig valfisk. Likt Zora så vet alla flickor som generöst har lånat ut pennor och rivit sidor ur sina designade anteckningsblock till den unge, snygge slarver som alltid kommer försent till föreläsningarna att det finns två sätt. Det ena är att vara duktig, det andra är att vara begåvad. Det första är kvinnligt konnoterat, det andra manligt. Jerome är begåvad, Zora är duktig.

Detta hänger förstås ihop med en tradition av genidyrkan av en - alltid manlig - gränsöverskridande outsider, skälm och hjälte. Denna tradition är, tror jag, också anledningen till en bland studenter mycket omhuldad lärarkult av manliga kufar. Till dessa genier eller kufar utgör kvinnan, särskilt den duktiga pitbullen, mest kuliss.
När man känner sig lite trött på att vara pitbull istället för geni, Hermione istället för Harry, Zora istället för Jerome, kan man känna sig frestad att gå med i facebookgrupper av typen Det är så tröttsamt med unga excentriker:
utmärkande för den unge excentrikern är oförmåga att hålla käft och veta hut. Han tar ingen hänsyn, är beroende av kaffe, går igång på Strindberg, är kommunist eller folkpartist, röker kopiösa mängder cigaretter men föredrar cigariller som tas fram ur överrocken under storslagna former Han lyssnar enbart på jazz, klassisk musik, och/eller marschmusik han har så höga tankar om sig själv att han får syrebrist och skulle lätt ligga med sig själv om han hade två kukar.

Men, kan man fråga sig, har inte geniet dekonstruerats och den manliga konstnärsmytens pansarskepp skjutits i sank under en längre tid nu? För hur stort är egentligen hotet från excentriker vi minns såsom Strindberg, Von Trier, Vallgren, Birro, Keruac och Ranelid? Framstår de inte mer och mer som en samling förlöjligade och mobbade gubbar?
Så hur förhålla sig? Personligen är jag splittrad. Jag har funderat på att skriva att vi ska sluta föda och göda kufarna/genierna, hålla hårt i pennor och designade anteckningsblock. Samtidigt ska man inte glömma att geniet ofta har haft ett slags särställning. Det utmanar samhällskonventioner, får oss att tänka över hur vi faktiskt lever våra liv. Därför hade jag önskat att man lite oftare kunde försöka ägna sig åt en typ av genidyrkan också när det gäller kvinnliga lärare och studenter. Och, förstås, att dessa kunde odla sin egen genialitet istället för att plocka billiga poäng på Björn Ranelids redan väl dokumenterade bekräftelsebehov.
För är det verkligen läge att avskaffa geniet just i det ögonblick då kvinnorna börjar göra anspråk på genialitet?