Ett oskrivet blad
När jag började plugga på universitetet tänkte jag att jag skulle ge det en termin, max ett år. Efter två terminers universitetsstudier räknade jag med att jag skulle ha fått nog för stunden.
Det var höstterminen 2004. Nu skriver vi augusti 2009 och jag har fortfarande inte slutat. Dock har både ett läsår i Hong Kong och en uppsats i Mexiko hunnits med under tiden. Nu när jag närmar mig slutet på studiekarriären är det återigen dags att byta Uppsala mot en större stad.
Som många av mina kursare före mig har jag sålt mig själv med de bästa retoriska knep jag kan, hävdat mig ovärderlig och (i alla fall i fantasin) bönat på mina bara knän. Allt för att sedan förväntas känna oerhörd tacksamhet över att jag i ett halvår får jobba gratis.
Sådan är statsvetarstudentens lott.
Målet för mina böner och nu även min resa är EU:s Kinakontor i Peking.
Resans första etapp gick fort. Därefter skiljer fem timmar mig från flyget som ska ta mig österut. Redan för flera år sen började jag tänka på den fysiska resan som de vita sidor som ibland förekommer mellan två kapitel i en bok. Tiden är ett tomrum.
Förra kapitlet i boken som är mitt liv utspelade sig på den sörmländska landsbygden. Det var bara en vecka långt men tål att nämnas för kontrastens skull. Platsen illustreras, förutom dåliga kommunikationer, av att det inte går att prata i mobiltelefon och att den internetuppkoppling som erbjuds jobbar i en hastighet av 56 kbit/s. Frustration.
Fast ibland kan avskildheten ses som ett privilegium. Kvällen före avresan tog jag cykeln förbi granngårdarna ner till sjön. Ensam rodde jag ut i familjens tjärade gamla träeka. Tystnad, nedgående sol och ödslig ensamhet ackompanjerade sommarens sista dopp.
Samtidigt som det är sådana minnen man gärna bär med sig anstränger jag mig för att inte hålla det för nära. Hemlängtan brukar, åtminstone i mitt fall, vara det samma som längtan efter svensk sommar. (Hur ofta drömmer man om mörka vinterkvällar eller regniga höstdagar?) Och den svenska sommaren är ju i mycket en myt, sällan så eftersträvansvärd som man minns den.
Nästa kapitel då? Än så länge oskrivet. Ramarna är givna: Om ett halvt dygn, mitt i natten för min del, går flygplanet ner för landning i Peking. Därifrån går ett snabbtåg till miljonstaden som under de senaste tio åren genomgått en total förändring och fortfarande bäst beskrivs som en byggarbetsplats. Det är inte så länge sen jag var där, tre år och en månad noga räknat. Ändå förväntar jag inte att känna igen mig.
