Kultur på köpet
En juristvän till mig berättade för ett tag sedan att han ska skriva ett filmmanus. Jaha, varför tror du att du kan göra det, sa jag krasst med jantelagen lysande ur ögonen. Dock med viss rätt, ty man behöver varken ha tröskat sig igenom alltför många oläsliga PM skrivna av juriststudenter (torde, näpperligen, ehuru), eller läst Thomas Bodströms katastrofalt dåliga thrillers för att förstå att juristerna borde hålla tassarna borta från kulturskapandet och lämna det till människor som är skolade för detta.
Att kulturarbetare är arga på den senaste kulturutredningen och suckar åt floskler om anställningsbarhet och entreprenörskap är ingen nyhet. Men nu kan inte bara vilken kulturarbetare som helst bli entreprenör - vilken jurist som helst kan också bli kulturarbetare
Man frågar sig: vad är det som de lär ut på juristutbildningen i Uppsala egentligen? Att juristlinjen är så överlägsen att studenterna med vänsterhanden kan skriva filmmanus och böcker bättre än folk med sex års skolning? Att det är lättare att få FN-praktik om man går på några litteraturseminarier och snackar skit? (Det senare var anledningen till att en annan kille jag känner läste litteraturvetenskap. Eftersom han pluggade på 300 procent hade han aldrig läst någon av texterna till seminarietillfällena, men hej vad gör det när humaniora är så lätt. Det räcker väl med att dra ett skämt om Goethe när vi ska prata Werthers lidanden).
Jag tror att det finns viktiga orsaker till att konsten håller på att kidnappas, och då menar jag större och viktigare orsaker än juriststudenternas egna komplex över att vara ointressanta (har ni någonsin frågat er varför de alltid blir kära i konstvetarälvor och litteraturpretton?)
Det första problemet är en allmän uppfattning om elitstudenter. De som går på elitutbildningar, de som universitetets pengar satsas på. Samtidigt som dessa elitstudenter talar föraktfullt om folkhögskolor, teaterprogram och skrivarskolor suckar de självbelåtet över sin Paul Auster-samling, föraktar ekonomstudenterna för att dessa inte vet vad metafiktion betyder och inbillar sig att de minsann har en dubbel kompetens - de lär sig ett yrke samtidigt som de både kan se på fransk film och läsa Dostojevskij på engelska. Kanske stiger detta somliga åt huvudet till den grad att de gravt börjar överskatta sin egen förmåga. Men bara för att man haft MVG i de flesta ämnen på gymnasiet är man inte automatiskt bra på konst också.
En viktigare orsak, som förstås hänger samman med den förra, är humanioras omdebatterade marginalisering. För det verkliga problemet är förstås inte att jurister vill skriva böcker, utan en allmänt utbredd bristande respekt för kultur som yrkesval. De människor som har valt att ägna sina liv åt konst måste ut och ta debatten på sina egna villkor istället för att 1) inte bevärdiga sig med frågan 2) förskräckt huka ihop sig och gnälla över att entreprenörskap är vulgärt och matte svårt.
