Femmilen räddade festen

Jag var på inflyttningsfest för några helger sen. Inte en röjig, dansa-på-borden-och-sup-till-någon-kräks-i-badkaret-inflyttingsfest, utan en vuxen inflyttningsfest. Det bjöds på snittar och lådvin, värdparet fick delikatesskorgar och plädar i inflyttningspresent och efter ett par timmar samlades alla gäster i köket för att diskutera bostadsrätter och styrräntans framtida utveckling, allt medan dansgolvet i vardagsrummet ekade tomt. Missförstå mig inte nu – jag hade en grymt kul kväll. Jag har nämligen kommit upp i den åldern där jag inte längre bedömer hur lyckad en fest varit efter hur lite jag kommer ihåg av den. nbsp;
Jag har egentligen bara ett enda problem med den här typen av fester. Det beror inte på gästerna och deras kommentarer om lägenhetens takhöjd och den fina stuckaturen, och inte heller på paret som går hem först eftersom de ska upp tidigt och promenera dagen efter. Mitt problem med vuxenfester beror enbart på en stor brist i min sociala förmåga.
Jag är en usel minglare. En värdelös kallpratare. En nervös konversatör.

Eftersom jag dessutom är dålig på att passa tider brukar festen redan vara full med folk när jag väl dyker upp. Detta innebär att det är mitt ansvar att hälsa på folk, mitt ansvar att hitta någon att prata med, mitt ansvar att bryta mig in i en konversationsgrupp och snabbt försöka komma på något att säga. För man vill ju absolut inte ställa sig i en grupp, stå där tyst i ett par minuter och nicka som en idiot för att sedan ursäkta sig och gå till en annan grupp och göra samma sak en gång till. Det gäller att ta kommando, att hitta en ingång och kräva sin plats i minglet.
Hur gick det då på vuxenfesten?
När jag kom till dit stod människor jag aldrig träffat och konverserade med människor jag har träffat men inte kommer ihåg vad de heter. Jag tog sikte på bordet där alkoholen stod uppdukad med förhoppningen om att kanske stöta på någon att prata med vid rödvinet. Där stod han den där killen som jag tror att jag gick i samma gymnasium som och proppade ansiktet fullt med snittar.
– Tjeeeeena
– Nämen tja. Läget?
– Jorå. Bra fan. Själv då?
– Fan. Det är bra alltså. Själv?
– Det är bra. Själv?
– Jorå. Det är fortfarande bra tack.
Går man in på google och söker på “epic fail” hamnar ovanstående konversation högst upp bland sökresultaten. Hur kunde jag vara så korkad att jag frågar hur någon mår två gånger i rad? Skjut mig. Lyckligtvis fann jag min livlina direkt efteråt.
Ni förstår, festen ägde rum under OS och i tv-rummet visades femmilen. Framför tv:n hamnade alltså en konversationsgrupp där alla åtminstone hade ett gemensamt intresse. Kallpratet fokuserades uteslutande på skidåkningen. Det förekom ingen pinsam tystnad och jag slapp det febrila letandet i huvudet efter ett passande ämne att prata om. Till min stora förvåning var skidvalla, mjölksyrenivåer och den där jävla Petter Northug ämnen som vi kunde stanna vid under hela loppet.
Jag lämnade tv-rummet en femmil och fyra glas lådvin senare och den spända, nervösa känslan var som bortblåst. Om det berodde på femmilen eller lådvinet låter jag vara osagt.