Student på vift

Så står den där igen. Den röda resväskan parkerad precis innanför tröskeln. Fullpackad, redo och antagligen några kilo för tung för den tillåtna bagagevikten flygbolaget så noga upplyst om i sina mailutskick.
Det är inte första gången en överdimensionerad packning otåligt väntar vid dörren, ivrig att få bli kånkad ut på nya äventyr. Kom igen, dags att åka. Om du glömt något är det säkert inte viktigt. Och i vilket fall klarar dina otränade armar inte av att bära mer. (Nackdelarna med att kontinuerligt undvika gymmet märks tydligt när matsäcken för en halvdags färd blir tyngre än förväntat.)

För ett år sedan stod jag och min röda väska på perrongen i Karlskrona. Studentstaden Uppsala väntade. Spänning, nervositet och en tonåring på vift. På tiden att lämna den välkända hemstaden i söder och vidga vyerna på annat håll. Inte för att jag egentligen var bekant med Uppsala, kände någon där eller hade hittat den ultimata drömutbildningen. Och enligt många andra var faktiskt Lund ett klokare val ändå. Uppsala ligger ju ”så långt bort, lilla du”.
Att jag trots det stod och höll utkik efter det inkommande tåget den där dagen i augusti handlade i slutändan mer om ren slump, plötsliga infall och en vilja att komma just bort. Starta upp något nytt. Titta sig omkring. Den hoppfulla tanken att det måste finnas annat intressant att upptäcka mer än världens största återvändsgränd till stad som jag under arton uppväxtår kallat för hem.
Efter införskaffandet av en trafikfara till cykel, en drös av minnesvärda nationsbesök och mer eller mindre återkommande pluggångest, kan jag med stolthet titulera mig officiellt studentifierad.
Och jag älskar det.
Inte en dag har jag ångrat att jag tillsammans med picket och packet prövade mina vingar i Uppsala.

Men varför står då min väska packad vid tröskeln? Och varför är jag på väg till tyska Freiburg för att plugga en termin språk utomlands?
Denna gången är uppbrottet svårare. På ett år har många människor och intryck trillat in i mitt liv. Två terminer har förändrat det mesta och rötterna har grävt sig allt djupare i Uppsala. Att nu rycka upp dem som oönskat ogräs är något som lett till ett antal grubblarpromenader både före och efter klicket på skicka ansökan -knappen i våras.
Ändå är jag här. Med melankolisk musik i hörlurarna skänks det nybyggda stationshuset en blick över axeln innan jag stiger på bussen mot Arlanda. Kom igen, dags att åka vidare. Dags att möta världen. Några sista skälvande timmar jämförbart med vilken hjärtskärande överproducerad musikvideo som helst.

Varje år studerar 25 000 svenska studenter på universitet i utlandet. Enligt entusiastiska informationsbroschyrer är det en möjlighet du inte får missa och ett minne för livet. Efter fem dagar i Freiburg är jag nu övertygad om att denna termin helt klart kommer bli minnesvärd. Inte minst ger den mig en möjlighet att finputsa min tyska, som länge varit ett intresse och något jag satsat på. Att överge tryggheten ett slag tror jag inte bara är utvecklande utan också bevisar hur mycket det du lämnar faktiskt betyder. Att motvilligt fly Uppsala ett halvår känns svårt, men varje minut av vårterminen kommer uppskattas dubbelt så mycket när jag väl är tillbaka. För jag kommer tillbaka.
Under tiden står den röda resväskan i garderoben och väntar. nbsp; nbsp;

nbsp;