Drömmen om en trädgård

Jag har de svartaste av fingrar och har därför gett upp det här med krukväxter sedan länge. Under årens lopp har jag ägt sammanlagt nio stycken och ingen av dem har, trots den ömmaste vård (jag pratade med dem, gav dem vackra namn, knöt rosetter kring stjälkarna, stoppade roliga figurer i jorden...) överlevt mer än ca sex veckor. Nej, jag är det värsta av stadsbarn. Romantik har för mig alltid varit doften av nylagd asfalt en sen höstkväll, hångel på elskåp i värmen från tvättstugans ventilationstrummor och trafikljusens spegling i regnvåta gator. Mina framtidsdrömmar innefattade dekadent storstadsliv i någon metropol och att bo på mer än bekvämt gångavstånd från centrum har alltid varit uteslutet. Graneberg och Gottsunda räknade jag knappt som en del av civilisationen. Främre Kåbo var jag beredd att resonera om.
Men plötsligt har allt förändrats. Det började oskyldigt nog med att jag kom på mig själv med att snegla på husen i de centrala villaområdena. Tänkte försiktigt att det i alla fall bitvis nog kan vara skönt att inte ha Råbyleden runt knuten och kanske vore det trots allt trevligt att ha en liten trädgård att påta i? Är det svårt att få klängrosor att ta sig, tro?

Sedan spårade det bara ur. Jag har börjat föredra ”Odla med P1” framför H amp;M:s höstkatalog. Hundpromenaderna går allt oftare till de bedårande små kolonilotterna i Svartbäcken, Jag besöker hemsidor om självförsörjning och läser bloggar om lantliv och husmorsrecept. Jag tycker plötsligt att det är njutningsfullt att vara skitig under naglarna och känner ett näst intill maniskt behov av att bygga ett hönshus på tomten.
Åh, jag längtar efter storkok, trasmattor och morots-
land Jag har tagit upp stickningen igen och har för första gången i mitt liv faktiskt gett mig in i en skog för att plocka blåbär. Tydligen en halv månad för tidigt, men ändå. Jag hittade svamp också. Giftig, visserligen, men befriande i alla fall att identifiera förekomsten av mycel annat än i olivburken. Och jag har köpt små glasburkar i vilka jag ska hälla min planerade, hemmakokta tranbärsgelé så att jag kan ge bort den i julklapp (Är det någon som vet vad tranbär är, förresten? Växer de på träd, eller?)

Så har mina drömmars storslagna cityvåning sakta men säkert förvandlats till en eko-gård där jag kan driva mjöl, sylta smörsopp och torka nötter tills ryggen kroknar. Där ska växa smultron och rosenknopp och finnas ett köksland med allt från skrubbpotatis och palsternacka till kikärt och soltorkad tomat. Sedan ska jag skaffa exotiska djur, som kossor, kanske, och bin och vi ska alla leva i harmoni tillsammas och odla såväl våra själsliga som världsliga trädgårdar i äkta nbsp; Voltaire- anda tills solen går ner över oss en sista gång.
Jag vet inte vad min kovändning beror på, om det är någon slags livskris eller rent av ett första symptom på absolut galenskap. En av mina vänner säger att jag håller på att bli vuxen, en annan att jag håller på att bli mänsklig. Kanske är det bara ännu ett exempel på hur historien är en enda lång linje av reaktion och motreaktion.
Men det kan också mycket väl vara ett tillfälligt infall, som den gången jag tänkte att jag skulle börja med tightlacing. Eller som när jag beslutade mig för att det skulle vara ascoolt om jag alltid pratade om mig själv i tredje person.
Så jag tänker att jag ska börja småskaligt och införskaffade därför i helgen två helt nya små krukväxter. Ruth och Idgie heter de och peppar, peppar, än så länge står de sig Ruth kommer att bli helt bedårande tjusig när jag limmat kitschiga bokmärken på hennes blad.