Det har blivit vi mot dem

Det är valnatt och jag sitter och ser hur den organiserade rasismen för första gången har tagit plats i Sveriges riksdag.
På något annat sätt kan det inte beskrivas.
Ja, det är viktigt att komma ihåg att upp emot 94 procent av de svenska väljarna inte ställer sig bakom Sverigedemokraternas politik. Och, ja det är en demokrati vi lever i. Självklart ska alla få rösta på vilket parti de vill.
Men, det finns ett men.
Att utrycka sitt missnöje är ibland alldeles för lätt. Att välja att lägga sin röst på något annat än de etablerade riksdagspartierna kan vara ett lättillgängligt sätt.
Ett ganska omdömeslöst sätt om jag ska framföra min personliga åsikt. För det är inte Sverigedemokraterna vi behöver, och framförallt inte vad jag tror att människor egentligen vill ha.
Kanske är jag naiv.
Men, innan valet har det talats oproportionerligt mycket om partiet, på fel sätt. För det är inte politiken som har granskats. Istället har SD fått en offerroll. Det lilla partiet som inte accepterats, som stängts ute och inte har fått höras. Detta har bevisligen lett till fler röster.
Det har kallats smutskastning av det politiska och mediala etablissemanget, av SD-kandidater. De har inte fått tala ostört på torg. Deras valfilm var allt för kränkande för att visas i tv.
Det har alltså varit vi mot dem – och detta har blivit ett problem.

Frågan är dock hur man skulle ha kunnat tackla detta parti och dess väljare. För hur mycket det än talas om Sverigedemokraterna som parti, så får man inte glömma den del av befolkningen som faktiskt röstat på dem.
Jag tror trots allt inte det är i främlingsfientligheten vi ska leta.
Jag tror att det är just i utanförskapet vi ska börja.
I den blockpolitik vi ser i dagens val finns inte plats för missnöje. Sviken av ett parti betyder sviken av alla.
Därför tror jag att så många som nästan sex procent valde att rösta på ett parti som faktiskt inte ens står bakom de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Jag är en sådan person som berörs starkt av händelser som dessa. Jag vill så gärna kunna påverka lite mer. Mina tre kuvert känns plötsligt helt betydelselösa. Mina åsikter är bara tomma ord och jag blir helt maktlös i ett sammanhang där större krafter styr. Jag tror att jag delar den känslan med många andra väljare.
Kanske är också känslan av maktlöshet en anledning till det lilla partiets framväxt.
Här kan man helt plötsligt påverka. Här hörs en röst lite starkare. Här kan den som egentligen inte tänkt gå till vallokalen få en chans att känns sig mäktig.
Helt plötsligt står detta parti som vågmästare, och innehar alldeles för stor makt.
Nu är det dags att återigen låta oss påminnas om demokratin. Det är dags att diskutera, engagera och informera – om att människors lika värde, tolerans och solidaritet inte bara är tomma ord.
För Sverigedemokraternas tjugo mandat i riksdagen, det är tjugo mandat som i alla fall ger mig ont i magen. Men de finns där, och då får vi ta tag i problemet på något annat sätt.

nbsp;