Livet i en tysk korridor
Med värsta möjliga scenario i åtanke vred jag om nyckeln till Händelstrasse 18. Har du någon gång rynkat på näsan åt en ovårdad studentkorridor i Uppsala ska du bara vänta tills du kommer till Tyskland, hade någon sagt innan jag åkte. Tack, det lät ju lovande. De tyska korridorerna skulle därmed vara torftiga, nedsmutsade och utan någon som egentligen brydde sig om avfallstunnan riskerade att utvecklas till en mindre djurpark halvvägs in i terminen. Med denna information nbsp; på repeat i bakhuvudet var jag i stort sett inställd på ett studentliv i misär. Vem vet, kanske kunde bli en del av upplevelsen. Utöver bratwurst, ölfester och spårvagnar punktliga på sekunden kunde jag nu också räkna med en utvecklad kvalsterallergi. Toppen.
Döm om min förvåning när jag steg över tröskeln och möttes av ett ljust och fräscht kök innanför. Visst, nu ska vi inte förneka kassen med osorterade kartonger som stod lutad mot ena väggen eller en vilsen badhandduk som någon förvirrad alternativt städless själ hängt över en av köksstolsryggarna. Men detta lilla kollektivkök med direktanslutning till studentrummen var, om jag ska erkänna det, riktigt mysigt. Och med ett krypin fullt av trädetaljer och sluttande tak var alpstugefaktorn ett faktum. Stig Helmers annex – släng dig i väggen
En av de stora fördelarna med korridor skulle bli att träffa nya människor, hade jag inbillat mig. Var människorna nu höll hus. Tre stängda dörrar stirrade stint tillbaka på mig. Bakom den ena skulle det enligt uppgift bo en säregen turk. Jag höll utkik. Ingen turk.
På ett stereotypt svenskt vis kändes det ärligt talat ganska skönt. Jag har alltid varit i behov av stunder av total asocialitet. Kanske med favoritlåten spelandes ur närmsta högtalare, en bra deckare framför näsan eller den befriande känslan av att bara vara. Jag erkänner: Flera gånger har jag kommit på mig själv med att skjuta upp kökssysslan några ögonblick bara för att personen vars diskreta diskskramlande hörs genom väggen ska hinna göra sorti tillbaka in på sitt rum.
Tro nu inte att jag är en missanpassad utbytesstudent som undviker korridorskamraterna för jämnan. Tvärtom. Här har vi haft gemensamma sconesbak, övat amerikansk sydstatsdans vid spisen och skrattat åt all kvarglömd – rent ut sagt – skit som lämnats kvar i hyllor, kylskåp och förråd. Det stora mysteriet är fortfarande vem som äger påsarna med flera kilo ärtor i frysen. En frys som för övrigt mer liknar en isklump än en plats för matförvaring.
Särskild bra kontakt har jag fått med en amerikanska i korridoren som jag mötte andra dagen när hon totalt jetlagad anlände till Freibrug. Att det över huvud taget bor många amerikaner på Händelstrasse är ett faktum. Befinner de sig inte på en av sina många utflykter är de också kända för att invadera områdets pub på torsdagskvällarna. ”Poor americans”, suckade en av husets två britter sarkastiskt när ung amerikan på glatt humör inte haft tid nog att bekanta sig med den tyska spriten och ensam började dansa loss på golvet.
En sådan blandning av kulturer och nationaliteter som finns inom korridorslivet tror jag är svår att hitta någon annanstans. Därför tycker jag också att alla studenter någon gång borde prova på att bo i korridor. Kanske går det att bortse från den där påsen med skräp som står lutad mot ena väggen, handduken som hänger på fel ställe eller kastrullen som ingen orkar diska, och istället glädjas åt att det finns någon att prata med varje gång du kommer hem och vrider om dörrnyckeln.
nbsp;
nbsp;
